Bengt har sommarlov men trots värmen och trots att föräldrarna tjatar på honom om att gå ut och leka så vill han helst stanna inne. På gården finns grannbarnen och de är hemska. De tre jämnåriga barnen roar sig med att mobba Bengt så fort de ser honom. Det har gått så långt att Bengt har överfört deras syn på honom på sig själv. Om han bara inte var så äcklig så skulle de ju lämna honom ifred? Men en dag så träffar han strykarhunden Jagger och Jagger sporrar honom att ge igen och visar honom hur skönt det kan kännas att hämnas på sina plågoandar. Den här berättelsen skaver. Det finns inga enkla lösningar på Bengts problem, det gör det sällan i verkliga livet när det handlar om mobbning. Men även om Jaggers uppdykande i Bengts liv är uppskakande och ger honom nya problem så vinner han självrespekt och bättre självkänsla. Han vinner en (komplicerad) vänskap med Jagger men också ett nytt sammanhang, en grupp ovanliga vänner som han kan vara sig själv med. Till sist spiller Bengts nyvunna styrka över på hans snälla men ryggradslösa föräldrar. Skildringen av hur de vuxna  blundar och slätar över det grannbarnen gör mot Bengt på gården för alla att se är nästan det bästa i boken. Men visst kan vuxna läsare tycka att det är lite för mycket ”fult språk”, Jagger som lever som uteliggare och har ett mörkt förflutet svär friskt. Det gör Kenny, en av Bengts nya kompisar, också. Men som Bengts mamma säger: ”Bengts pappa sa visst också rätt mycket fula ord när han var liten. Sånt ska växa bort har jag hört.”

Talande djur som gestaltar marginaliserade eller utstötta personer i samhället är återkommande i Frida Nilssons böcker, i den här boken möter vi en hund som är uteliggare och i Apstjärnan är det en gorilla som blir Jonnas adoptivmamma. Det kan vara intressant att läsa båda titlarna och jämföra!

Frida Nilsson är en av Sveriges bästa författare. Den här boken nominerades till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris.