Agota Kristof lärde sig läsa redan som fyraåring och kastade sig över all tryckt text hon kunde hitta; Hon slukade så väl dagstidningar, skolböcker och affischer som papperslappar hon hittat på gatan, recept och barnböcker. Omgivningen såg denna ”lässjuka” mest som ett problem, förutom morföräldrarna som stolt visade upp hennes förmåga för alla i byn.
Krystof upptäckte senare att det enda som kunde mäta sig med läsning var att skriva. Vid tjugoett års ålder flydde Krystof från Ungern tillsammans med sin man och lilla dotter och de hamnade slutligen i en franskspråkig by i Schweiz. Eftersom franska var ett helt nytt språk för Krystof började en kamp för att erövra det nya språket.
Trots att hon hade talat detta nya språk i över trettio år så sa hon själv att hon fortfarande inte kunde det. Eftersom hon inte kunde tala det felfritt och för att hon var tvungen att ta ordböcker till hjälp när hon skrev, så kallade hon franskan för ett fiendespråk, som också höll på att döda hennes modersmål. Hon funderade på hur hennes liv skulle ha blivit om hon hade stannat kvar i sitt hemland och kom fram till att hon ”skulle ha skrivit oavsett plats och oavsett på vilket språk”.

”Jag har inte valt det här språket. Det har påtvingats mig av ödet, av slumpen, av omständigheterna” avslutade Kristof sin bok och konstaterade att det är en utmaning att lära sig ett nytt språk – en analfabets utmaning.
I denna till sidantalet räknat tunna bok får Agota Kristof tydligt fram känslan av utanförskap, kampen för att erövra ett nytt språk och den ständiga längtan till hemlandet. Boken består av elva korta berättelser som bildar hennes självbiografi och den ger upphov till många tankar; När kan man egentligen ett språk? Vem bestämmer när man kan ett språk, man själv eller omgivningen? Och vad förlorar man när man tvingas lämna sitt land och sitt språk?