”Mina vänner” står det på den blå sammetsklädda boken som Klara får av mormor i present. Och Klara, som går i 4:an, kan inte med att tala om för mormor eller mamma att hon egentligen inte har några kompisar i klassen. Hon är den osynliga flickan. Inte aktivt mobbad, bara väldigt ensam och med väldigt låg status. Boken blir istället den plats där Klara skriver om allt det som händer i klassen –  och den här terminen händer det mycket!
Det kommer en ny elev i klassen, Anton, som Klara först hoppas ska bli hennes vän… men det blir han inte tyvärr. Istället följer hon Anton på avstånd och skriver i sin bok om hans kamp för att hitta sin plats i klassen. Anton anpassar sig inte till den gamla invanda ordningen i klassen där Kemal är kung och Auriel drottning och alla får rätta sig därefter. Visst blir han, som alla andra killar, kär i Auriel. Men han accepterar inte att hon ”tillhör” Kemal utan försöker vinna henne – och då blir det oro, bråk och konflikter. Ett tag vill han försöka bli kompis med Kemal – men ”testerna” för att få tillhöra de coola tvingar honom att göra saker han aldrig skulle göra annars och som han vet är fel – så till sist släpper Anton det, men kärleken till Auriel släpper han inte.

Klara smyger efter iakttar, lyssnar och funderar. Hon är väldigt klarsynt och i boken växer bilden av klassen, av grupptrycket, av det medvetna spelet och det omedvetna fram. Nästan alla vuxna verkar ganska blinda för det och Klara förvånas över hur lite de fattar. Som läsare uppfattar man inte Klaras spanande som odelat sympatisk – men man har förståelse för hennes försiktighet när man ser hur hon bemöts av klasskamraterna, särskilt flickgänget runt Auriel. De där andra, de ”vanliga” de finns liksom inte med i historien. Men boken slutar trots allt med hopp om förändring – Anton genomskådar Auriels spel (även om det inte bara var spel) och kärleken rinner av, till sist upptäcker han faktiskt Klara – att hon är mer än den där tysta glasögontjejen, att hon är rolig och smart och en bra kompis.

På 150 sidor har Lin Hallberg fått med mycket och boken är lätt att läsa, rakt men inkännande berättad och med fin dialog.
Kompisboken är en bok som verkligen ger underlag för att prata om relationer i klassen/gruppen, om makt och om attityder. Och det är en nyttig läsning för alla vuxna som idylliserar och förenklar barns vardag. Här är idyllen långt borta, trots kärleksfulla och omtänksamma föräldrar och välmenande skolpersonal som försöker hjälpa till men som missar pudelns kärna. Den kan nog ge underlag för samtal i personalrummet i skolan också.