Det är tidig 1900-tal och de vuxna pratar om ett världskrig som pågår. Nyinflyttade på Södermalm är Gustava och hennes familj, föräldrarna kommer från en liten by i Tornedalen och familjen pratar meänkieli och svenska. I skolan blir Gustava retad när att de andra barnen hör henne prata sitt språk med mamma.
Gustavas storebror Georg är hennes bästa vän, han är tretton år och har läshuvud men han måste sluta skolan för att arbeta med pappa på järnvägen. Familjen behöver en extra inkomst för att överleva.
Föräldrarna berättar ofta sagor om kvällarna, sagor om olika väsen som hör hemma i Tornedalen. Det är kusliga berättelser som syskonen älskar att lyssna på. En av favoritsagorna handlar om manalaiset, manalaiset är de osynliga, de som bor i underjorden. Vissa människor kan se dem, de ser ut som människor men mindre och de har alltid röda kläder. De är inte onda men man kan inte lita på dem, det har hänt att de har tagit barn och ibland djur. Om man hamnar i underjorden hos manalaiset och äter något på deras land så kan man aldrig återvända till människornas värld igen. En annan saga handlar om Akamella, en gammal begravningsplats där det vimlar av spöken.
När det sker en olycka vid järnvägen och Georg försvinner och antas vara död blir Gustava tvungen att klä sig som en pojke för att arbeta på järnvägen istället för Georg. Gustava har en plan, när tåget som de arbetar på kommer till Tornedalen, där olyckan skedde, ska hon försöka hitta Georg. Gustava känner djupt inom sig att Georg fortfarande lever. När Gustava kommer till Tornedalen får hon träffa flera av de mystiska varelserna från föräldrarnas sagor som hon alltid trott bara fanns i sagornas värld och inte på riktigt.
Det här är en riktigt spännande berättelse som passar för årskurs fem och sex.
Joel ska börja sexan. Han vågar knappt hoppas att det här året ska bli bättre än förra eftersom hans värsta plågoandar kommer alla att gå i samma klass igen. Det är Ester, Elias, Anton och Wilma, gänget som har mobbat honom i flera år och gjort så att ingen annan vågar vara vän med honom i skolan. De andra i klassen vill inte ”smittas” med det Joel har, att vara ett ”hopplöst mobboffer”. En ljusning är att i år kommer Joel att vara i samma skolbyggnad som sin populära storebror som sagt att han ska hålla ett öga på honom. Men också att det kommer nya elever till skolan, fler parallellklasser. Kanske kan Joel få en vän eller åtminstone bli lämnad ifred? Men trots att det verkar som om en av de nya killarna i klassen skulle kunna bli en riktig kompis så lämnar inte mobbarna honom ifred. Det är också svårt att ta hjälp från storebrodern, Joel vill inte berätta om hur dåligt han har det, han låtsas att allt är bra och försöker planera alla av skoldagens timmar så att han aldrig behöver vara ensam med mobbarna.
11-åriga Addie är autistisk; Hon både ser och hör saker som andra inte reagerar på och ibland blir allting bara för mycket. Då måste hon ”stimma” lite för att lugna ner sig och hämta ny energi. Det fina med Addie är att hon känner sig själv och vet vad hon vill och behöver, det är bara omgivningen som har svårt att hantera hennes sätt att vara på.
Boken börjar med att en flicka är ensam och har tråkigt. Men så hittar hon en röd krita, ritar en dörr på väggen i sitt rum och sedan händer något oväntat. Dörren går att öppna och leder vidare till en magisk fantasivärld där flickan kan få fram allt hon behöver med hjälp av sin krita. När hon kommer till en å och behöver något att åka i är det bara att rita en båt och när hon behöver ta sig upp i luften är det bara att rita en luftballong.
1941 belägras staden Leningrad av den tyska armén. I staden bor Vera med sina föräldrar, storasyster Nina och katten Binka, och om allt hade varit som vanligt så hade hon börjat i klass 4 i skola nummer 97 till hösten. Men ingenting blir som vanligt. När beskedet om belägringen når Leningradborna börjar de som kan att hamstra mat och andra förnödenheter, och till en början tycker Vera att det är ganska spännande; Hon får hjälpa till att handla och göra andra vuxensaker och hon känner sig viktig och betydelsefull. Men när det börjar gå flyglarm var och varannan dag, pappa skickas ut i kriget och Nina blir krigsplacerad, då tycker Vera inte att det är så spännande längre. Hon spenderar dagarna med att stå i olika ransoneringsköer, och det börjar bli ont om mat.
En morgon när broder Edik går ut med frukost till klostrets vanligtvis så ilskna get Answelica så ser han till sin fasa att det ligger ett barn hopkurat bredvid geten! Av egen erfarenhet vet munken hur argsint geten är och han ser framför sig att det kommer att bli katastrof. Men geten verkar tvärtom vilja skydda barnet och Edik bär med sig den dödssjuka flickan in i klostret där geten sedan aldrig viker från hennes sida. Det enda flickan minns är att hennes namn är Beatrice och att hon bär på en stor sorg. Det visar sig att Beatrice kan läsa och skriva, vilket endast är tillåtet för ett fåtal utvalda personer – och de är alla män. Edik klipper Beatrice hår och förklarar för henne att hon måste hålla det hemligt att hon kan läsa och skriva, annars kommer hon att råka illa ut.