En bok i världen Rwanda

Följ grundskolläraren Terese som jobbar med tävlingens tema hopp i Rwandas huvudstad Kigali.

Ett av mina käraste, och av eleverna mest uppskattade, arbeten under läsåren brukar vara att delta i En bok i världen. Det är ett fantastiskt tillfälle att få väva in världslitteraturen i undervisningen och ge barnen tillgång till läsupplevelser från hela världen. Kulmen med dagarna på Skansen brukar vara en höjdpunkt på läsåret. Just i år deltar jag på distans.

Del 1
Första början

Igår var jag där för första gången. En så häftig upplevelse. Det var så skönt för mig att få sätta fötterna i ett klassrum igen. I ett land där allt är nytt och okänt och annorlunda är det så skönt att få vila i att vissa saker är sig så lika. Barn är lika var man än kommer. Några är blyga, andra lite rädda, några framfusiga, några busiga och några vill liksom bara ta min hand och känna lite på om jag känns annorlunda. ALLA vill visa upp vilka fina siffror de skriver med kritan direkt på bänken. Många behöver hjälp att öppna termosen som föräldrarna skickat med till frukostrasten. Någon blir ledsen och behöver tröstas och ytterligare någon får plötsligt bråttom, bråttom till dass. Skola är skola var man än är.

Men självklart är kontrasterna stora. I klassrummet räknar jag till 25 elever. Det finns en vuxen där. Ingen på skolan har egentligen pedagogisk utbildning.  Det är ont om material i salen. Det som så självklart är en del av de yngre barnens pedagogik, gott om taktilt material, är frånvarande. Bristen på pennor, papper, sudd och annat är stort. Sådant som blir uppenbart redan vid ett första besök.

Jag högläste för några barn på kinyarwanda. På barnens reaktioner verkade det som om det jag läste var förståeligt även om jag själv inte visste riktigt vad jag läste. Jag har nu inventerat skapandeförrådet i klassrummet. Tio askar med kritor, men de verkar oanvända….

 

 

 

 

 

Del 2
Skolan i Kimihurura

Jag har blivit ett stående inslag på skolan i Kimihurura. Jag går dit varje måndag och samarbetar med läraren Emmanuel. Jag kommer i samband med att samlingen är slut och de kommer springandes emot mig på den sluttande skolgården. Alla vill hålla min hand, många vill kramas. Viss konkurrens uppstår ibland.  Jag tror den kommer att avta ju fler gånger jag kommer dit. Jag ser fram emot att någon gång komma tillräckligt tidigt för att även hinna hälsa på föräldrarna när de lämnar sina barn på morgonen.

På dagens schema ingår mängdlära, geometri och att forma siffror. Barnen tränar färger på engelska med hjälp av en hemmagjord plansch på väggen. Jag reflekterar över hur jag skulle vilja introducera fler elevaktiva arbetssätt t ex genom att barnen själva får tillgång till material att titta på och öva med. Bristen på material blir påtagligt när barnen tränar att forma bokstäver med krita direkt på klassrumsgolvet. Läraren gör så gott han kan. med de medel som står till buds. På plastmuggar har han tejpat fast siffror/tal. Varje barn får en mugg och ombeds springa ut och hämta samma antal stenar från skolgården. Vi räknar tillsammans.

Vi leker även en lek där vi går som elefanter och giraffer och ryter som lejon. Det är intressant att upptäcka vilka traditioner och fasta rutiner som ingår här. Jag blir dock ofta frustrerad över att språkbarriären sätter så många käppar i hjulet för mig. Det lokala språket kinyarwanda känns oöverstigligt. Trots två månader i landet rör jag mig fortfarande med de mest basala fraser som att hälsa och att räkna till tio. Tur att leenden är universella. Jag känner mig alltid lika välkommen när jag är där!

God Jul! Noheri nziza!