Följ grundskolläraren Terese som jobbar med tävlingens tema hopp i Rwandas huvudstad Kigali.
Ett av mina käraste, och av eleverna mest uppskattade, arbeten under läsåren brukar vara att delta i En bok i världen. Det är ett fantastiskt tillfälle att få väva in världslitteraturen i undervisningen och ge barnen tillgång till läsupplevelser från hela världen. Kulmen med dagarna på Skansen brukar vara en höjdpunkt på läsåret. Just i år deltar jag på distans.
Del 1
Första början
Igår var jag där för första gången. En så häftig upplevelse. Det var så skönt för mig att få sätta fötterna i ett klassrum igen. I ett land där allt är nytt och okänt och annorlunda är det så skönt att få vila i att vissa saker är sig så lika. Barn är lika var man än kommer. Några är blyga, andra lite rädda, några framfusiga, några busiga och några vill liksom bara ta min hand och känna lite på om jag känns annorlunda. ALLA vill visa upp vilka fina siffror de skriver med kritan direkt på bänken. Många behöver hjälp att öppna termosen som föräldrarna skickat med till frukostrasten. Någon blir ledsen och behöver tröstas och ytterligare någon får plötsligt bråttom, bråttom till dass. Skola är skola var man än är.
Men självklart är kontrasterna stora. I klassrummet räknar jag till 25 elever. Det finns en vuxen där. Ingen på skolan har egentligen pedagogisk utbildning. Det är ont om material i salen. Det som så självklart är en del av de yngre barnens pedagogik, gott om taktilt material, är frånvarande. Bristen på pennor, papper, sudd och annat är stort. Sådant som blir uppenbart redan vid ett första besök.
Jag högläste för några barn på kinyarwanda. På barnens reaktioner verkade det som om det jag läste var förståeligt även om jag själv inte visste riktigt vad jag läste. Jag har nu inventerat skapandeförrådet i klassrummet. Tio askar med kritor, men de verkar oanvända….
Del 2
Skolan i Kimihurura
Jag har blivit ett stående inslag på skolan i Kimihurura. Jag går dit varje måndag och samarbetar med läraren Emmanuel. Jag kommer i samband med att samlingen är slut och de kommer springandes emot mig på den sluttande skolgården. Alla vill hålla min hand, många vill kramas. Viss konkurrens uppstår ibland. Jag tror den kommer att avta ju fler gånger jag kommer dit. Jag ser fram emot att någon gång komma tillräckligt tidigt för att även hinna hälsa på föräldrarna när de lämnar sina barn på morgonen.
På dagens schema ingår mängdlära, geometri och att forma siffror. Barnen tränar färger på engelska med hjälp av en hemmagjord plansch på väggen. Jag reflekterar över hur jag skulle vilja introducera fler elevaktiva arbetssätt t ex genom att barnen själva får tillgång till material att titta på och öva med. Bristen på material blir påtagligt när barnen tränar att forma bokstäver med krita direkt på klassrumsgolvet. Läraren gör så gott han kan. med de medel som står till buds. På plastmuggar har han tejpat fast siffror/tal. Varje barn får en mugg och ombeds springa ut och hämta samma antal stenar från skolgården. Vi räknar tillsammans.
Vi leker även en lek där vi går som elefanter och giraffer och ryter som lejon. Det är intressant att upptäcka vilka traditioner och fasta rutiner som ingår här. Jag blir dock ofta frustrerad över att språkbarriären sätter så många käppar i hjulet för mig. Det lokala språket kinyarwanda känns oöverstigligt. Trots två månader i landet rör jag mig fortfarande med de mest basala fraser som att hälsa och att räkna till tio. Tur att leenden är universella. Jag känner mig alltid lika välkommen när jag är där!
God Jul! Noheri nziza!
Del 3
Shake, shake to the mango tree
Januari och jag är tillbaka hos förskolebarnen i Kimihurura. Jag har haft förmånen att besöka Sverige över jullovet och hälsa på min klass i Stockholm. Kontrasterna är så stora och förutsättningarna så annorlunda.
Vi inledde dagen med stor samling. Barnen gjorde lekar och sjöng sånger. Jag försöker hänga med så gott jag kan med rörelser och ord. När det är på kinyarwanda är det nästan omöjligt. Engelska klarar jag bättre. Idag var det bokstavsinlärning ute på skolgården. Alla tre klasser samtidigt. Med finger, pinne eller en liten sten skriver de i den hårda sluttning som utgör skolgård. När läraren ber dem att “sudda” med fötterna står röken som ett damm över marken.
Senare i klassrummet högläser jag Alfons Åberg. Jag är hos “top class” som samlar de äldsta barnen. Klasslärare Emmanuel översätter kontinuerligt till 
kinyarwanda. Samtidigt spelar vi lite teater. Jag tar rollen som Alfons och Emmanuel spelar pappa Åberg som utmattad somnar på vardagsrumsgolvet. Barnen skrattar åt det dråpliga slutet. Jag undrar hur ofta de blir lästa för? Det måste jag undersöka. Jag har nästan inte sett några böcker där, men det kan hända att lärarna använder sig av muntligt berättande i stället.
Hemma i Sverige har jag tillverkat ett väggalfabet som vi nu gemensamt monterar ovanför den svarta tavlan. Jag utgick från en bok som heter “Rwandan ABC” för att hitta lämpliga ord som speglar barnens vardag och Rwanda. G som gorilla, M som maize, B som banana osv. Rwanda har fyra officiella språk: kinyarwanda, engelska, franska och swahili. Klassen tittar och pekar på bilderna. De är inte bortskämda med visuella hjälpmedel och jag funderar vidare på vad jag på sikt kan bidra med när det gäller den typen av material.
Innan det är dags för mig att säga “hejdå” så ska eleverna rita ett hus och klippa ut det. Nästa måndag ska jag vara med på lärarnas planeringsmöte. Det blir intressant.
“Shake shake to the mango tree, one for you and one for me” Vi skakar på höfterna när vi ropar “shake shake” och pekar varandra i magen när vi säger “one for you”. Jag promenerar hem till mitt hus på samma gata och kikar upp på mitt mangoträd. Än är det bara små kulor på trädet. Men om tre månader ska de vara klara sägs det. Den som väntar får se.
Del 4
Nitwa Madame Teresa
Jag har börjat bli en fast person i barnens vardag nu och det är en härlig känsla. Jag är inte “visitor” längre utan har “Madame Teresa” som tilltalsnamn. Ett och annat “umuzungo” (viting) får jag stå ut med också. Min ljusa hy fascinerar.
För ett par veckor sedan var jag med på lärarnas möte för att presentera mig. Jag tillbringar mesta tiden med de äldsta barnen. Det slumpade sig så från början, men jag tror också att det är mest lämpligt med tanke på att jag egentligen är van med lite äldre barn. Varje måndag kommer jag med någon form av planering. Jag får fria händer och försöker tänka vad som kan vara barnen till gagn. Fylla på med sådant de kanske inte får så mycket av eller befästa något jag sett läraren göra i klassrummet, fast i en annan form. Jag vill också gärna ge pedagogerna utrymme att växa. Jag har ännu inte sett något dokument som förklarar vad de ska lära ut. De har heller ingen pedagogisk utbildning och jag är den första att skriva under på att nästan 30 barn i åldrarna 3-6 är en utmaning för vilken pedagog som helst. Även den mest erfarne. Jag känner mig väldigt begränsad av att inte tala språket.
I svensk pedagogik tänker jag att vi ofta har ett väldigt stort fokus på jaget. Att små barn behöver börja i jaget och bygga från det. Jag undrar hur mina lärarkollegor här tänker kring det. I måndags hade jag med mig material så att alla barn fick göra en pappersdocka. De skulle klippa ut en kropp och skoluniform. Jag upprepade många gånger att dockan skulle föreställa dem själva. “Nitwa Madame Teresa!” (Jag heter Terese) Jag pekar på mig och pekar på en klippdocka som skulle föreställa mig. Det var en ganska svår uppgift men stämningen var på topp. När vi limmat fast kläderna fick de rita dit ett glatt ansikte att spegla sig i. Genast började de “leka” med sina dockor, ha små dialoger dockor emellan, pussa sina dockor och krama om dem. Jag tänker att jag med relativt små medel kan bidra med kreativa upplevelser som kan vara betydelsefulla.
En ny rutin vi har är att jag och läraren i klassen tar frukostrast tillsammans när barnen leker på gården. Tvärs över gatan har hans mormor en liten kiosk/butik/mjölkbar. Vi går dit och dricker mjölk och äter en kaka. Den här veckan fick det dock bli äppeldricka för mjölken var slut.
Läraren vet att jag fantiserar om att skaffa mig några höns här. Han valde därför att avsluta skoldagen med att högläsa en bok om höns. Jag fick boken som gåva med mig hem.
Glada skuttar barnen ut genom skolgrinden med sina pappdockor i väskan eller handen. Två systrar går i klassen. Storasyster är fem år. Det har hon visat med sin hand. Jag går i kapp dem och deras mamma på vägen hem från skolan. Då bär hon sin lilla bror sovande i ett tygstycke på bröstet. Här fostras barnen tidigt in i att ta gemensamt ansvar för familj och hem. Man hjälps åt och man är generös med det man kan dela med sig av.
I en helt annan del av Kigali går min egen tioåring i en privat skola med internationell profil. Hennes skolvardag är förstås väldigt annorlunda. Där råder ingen brist på material eller resurser. Vi har ofta samtal om vilken tillgång det är att få gå i en resursstark skola. Nästa måndag har hon mitterminslov. Då ska hon följa med mig till skolan och vi ska göra armband med nabbipärlor och blåsa såpbubblor. Jag känner på mig att det blir succé.
Del 5
Solens gåva och regnbågens färger
Långt borta i en annan världsdel rasar ett krig. Men världen är inte längre så stor som den en gång var. Vi är alla beroende av varandra. I Rwanda är det många människor som har egna erfarenheter av krig, flykt och att leva under svåra förhållanden.
Av en slump hade jag planerat att läsa “Solens gåva” just den här veckan. Säkert har många av deltagarna i “En bok i världen” använt den någon gång i sin undervisning. I boken har solrosen en central plats. Ukraina och Ryssland är de i särklass största producenterna i världen av solrosfrön och solrosolja. “En bok i världen” hjälper oss pedagoger att lyfta litteratur från olika delar av världen. I mitt arbete här vänder jag oftast på steken och vill i första hand hitta texter, bilder och upplevelser som speglar barnens vardag och som ger utrymme för igenkänning. Detta då utbudet på böcker är så litet och tillgängligheten låg för merparten av befolkningen.
Jag högläser och min kollega Emmanuel översätter till kinyarwanda. Vi rör oss runt i klassrummet och dramatiserar berättelsen. Barnen lyssnar koncentrerat och tittar intresserat på bilderna. Halvvägs in i berättelsen märker jag att jag även har en åskådare utanför klassrummet. En av kvinnorna som hjälper till med städning och passning av barnen på gården står i ett fönster och lyssnar. Hon ler med hela ansiktet och det gör mig glad.
Idag har jag tagit med material så att alla ska kunna göra en egen solros i papper. Det känns tryggt och hemtamt när jag inser att jag kanske skjutit lite över målet så där som vi alla pedagoger gör då och då. Några barn blir sittande stilla och vet inte hur de ska ta sig an uppgiften. De får en extra instruktion. Emmanuel repeterar en gång till på kinyarwanda. Det är svårt att rita en lagom stor cirkel på fri hand när man är fem-sex år. Särskilt med den knappa erfarenhet de här barnen har. Ni vet. De börjar alltid för smått.
– Practice makes perfect, säger Emmanuel och klappar mig vänligt på axeln.
Undrar ni hur det gick med armbanden? Jo, det blev också väldigt bra. Vi repeterade färgerna på engelska och kinyarwanda innan vi började. Med 28 elever i rummet var det också väldigt bra att min tioåriga dotter var med som assistent när det skulle knytas. Samtidigt är det en intressant iakttagelse att dessa relativt små barn klarar att lugnt och stillsamt pyssla sina armband. Knappt en enda pärla hamnar på golvet eller går till spillo. Jag tänker på alla nabbipärlor som sopas upp på skolgolv hemma i Sverige i detta nu och som går direkt i soporna… Det skulle bli många armband här…Jag önskar så att våra svenska skolelever var lite mer aktsamma om material.
Innan vi gick hem blåste vi såpbubblor. Också det var en väldigt uppskattad aktivitet som vi absolut måste göra flera gånger. Barnen skrek av fröjd när de jagade bubblorna och stack hål på dem med fingrarna.
Del 6
Förskola, “nutrition programme” och BVC – allt i ett
Måndagar är min dag på skolan. Förra måndagen var jag inte där eftersom jag deltog i ett möte med min skola hemma i Stockholm. På bara två veckor har det hänt så mycket på skolan här i Kimihurura. Min japanska vän som bott här i flera år har ett stort engagemang i vårt område. Hon drev tidigare en japansk restaurang där hon anställde ensamstående mödrar. När restaurangen stängde ner byggde hon en byggnad i anslutning till skolan där det nu finns kök, möteslokaler mm. Sedan mitt senaste besök har det hänt flera saker. Näringsriktig mat serveras nu till några av de barn som är i störst behov med en förhoppning om att utöka verksamheten successivt. I samråd med bychefen har en kvinna utsetts till ansvarig för hälsovård och finns på plats måndag-fredag för att stötta framför allt kvinnorna i deras frågor och funderingar i samband med graviditet, förlossning och att ta hand om de små barnen. Till sin hjälp har hon ett material framtaget av hälsoministeriet. Vilken ovärderlig trygghet tänker jag, att hon finns som bollplank för kvarterets kvinnor. Många av dem också ensamstående och utan någon att dela sitt föräldraskap med. Jag får flashbacks till mina otaliga besök hos sköterskan på BVC därhemma. Tryggheten att bli lyssnad på med sina frågor.
Idag fick jag möta en mamma med en tre-veckor gammal bebis på ryggen. Sannolikt prematur. Så liten! Ett spontant samtal uppstod där vi jämförde våra erfarenheter som mammor. Hur vi lugnade och tryggade våra barn. Hur man bär sina barn, hur man klappar ett litet barn till sömns. Vi diskuterade med ord och med gester. Fint att få välkomna detta lilla barn till världen.
Med den äldsta klassen hade jag sedan en bildlektion på temat vad de hoppas bli när de blir stora. Som vanligt behöver jag ta med allt material som behövs för att genomföra uppgiften. Det har varit svårt att hitta en passande uppgift på tema “Hopp” som kan fungera för barnen här. De är inte så vana vid att tänka fritt, att uttrycka en åsikt eller att vara personligt kreativa som barnen därhemma. Därför fick jag angripa mig uppgiften på ett helt annat sätt än vad jag brukar göra när det gäller “”En bok i världen”. Det blev fina teckningar. Ni får en liten förhandstitt, men annars är tanken att ni ska kunna se alla bilder om ni går på Skansen i maj. Det är spännande att jämföra de rwandiska barnens yrkesdrömmar och vad barn i Sverige brukar uttrycka som drömyrken. De skiljer sig åt markant…
Då armbanden blev så uppskattade hade jag med material så att även “middle class” skulle få göra armband. Vilken lycka att se deras glädje efteråt. Medan vi jobbade kunde man dock höra en knappnål falla. Det var helt tyst i rummet. Alla så totalt fokuserade på att pärla sitt armband. Till min (vuxen)hjälp hade jag klassläraren Olivier och två universitetsstudenter från Osaka som är på besök en vecka. De studerar ki-swahili hemma i Japan. Toppen att vara flera när det ska knytas och klippas runt små handleder.
Sedan var det dags för mig att gå hem. När jag lämnar skolgården håller en av kvinnorna som bäst på att plantera gräs på en del av gården. På vägen hem funderar jag på vad jag ska göra för lektionsplanering inför nästa måndag.
Del 7
Bulleri, bulleri, bock!
Terminen rullar på här i Kimihurura där jag bor. Klassen har vuxit. 34 elever har vi nu i den klass jag oftast besöker. Några barn har fått sina avgifter betalda av organisationen Kiseki som driver verksamheten på skolan framåt och som i sin tur har sin ryggrad i min japanska vän Mio. Hon är en otroligt viktig drivkraft och en stor inspirationskälla för mig. Behoven är obegränsade så resurser måste användas på ett klokt sätt.
Det har hänt så mycket nu under våren. Tillsammans med byledaren har fler barn identifierats i vårt område som är i stort behov både av mat och omsorg. En del mammor tvingas lämna barn utan tillsyn när de går ut för att leta efter jobb. Nästan 30 barn ingår i en grupp som inte är inskrivna på skolan men nu är där ändå och får två mål mat under dagen medans föräldrarna kan arbeta. Några av mammorna har anställts för att ta hand barnen. Jag är gärna där en stund då och då och hjälper till. De allra minsta är bara några månader gamla. Ammande mammor ammar både sitt eget och andras barn. Fortfarande är språkbarriären ett stort hinder. Det känns som om jag aldrig kommer att ta mig över den. Kinyarwanda är ett väldigt svårt språk. Men med de små pratar jag svenska: jollrar, sjunger, leker och pysslar om på ett sätt som känns naturligt och rätt. Jag är glad över att de har en plats där de får vara tillsammans med andra barn och där de kan utvecklas. En plats som är trygg och säker och där de får mat.
Jag lär känna mina lärarkollegor mer och mer. Jag är oftast i Emmanuels klass. Det är roligt när vi hittar sätt att samarbeta kring mitt lektionsinnehåll. Den här veckan valde jag t ex att berätta sagan om Bockarna Bruse. Det är en saga som passar utmärkt här för getter finns det gott om. Det känns viktigt att välja berättelser som har del i barnens verklighet så det inte blir alltför abstrakt. Trollet fick därför bli ett monster i stället. Precis som hemma händer det att någon blir sjuk. De yngsta elevernas lärare var inte på plats och vi fick därför trycka in ytterligare 10 barn i klassrummet. Det var varmt och svettigt med 44 barn i rummet. Luften stod still trots att fönstren stod öppna. En tupp spatserade utanför och gol högt och ljudligt. Jag trampade runt i klassrummet och gormade “Vem är det som trampar på min bro?” fast på engelska. Emmanuel översatte sedan till kinyarwanda. Barnen skrattade glatt och uppskattade mina taffliga försök att spela teater. Men när jag sedan försökte föra en diskussion om innehållet blev det tvärstopp. Kanske har jag skrivit det tidigare. Barnen här är inte vana vid att ifrågasätta eller uttrycka sin åsikt. Ofta faller mina frågor platt. Ingen tycker något. Jag är inte ens säker på att läraren alltid översätter min fråga utan utgår ifrån att den är retorisk.
Jag försöker därför föra in andra frågor som ändå genererar någon form av ställningstagande. Efter sagan frågade jag hur en get ser ut. Hur många ben har den? Hur många öron? Hur många av er vill rita en get? Är det någon som skulle vilja rita ett monster? Vill någon här rita en bro? Räck upp handen! Då kommer en kör av “me”, “me”, “me” och flera som viftar intensivt med armen.
Min årskurs på Hägerstenshamnens skola (där jag har min tjänst) har pantat burkar och flaskor och skickat pengarna hit. De tre klasserna har nu utrustats med uppsättningar av papper, pennor, sudd, saxar, kritor och tavelkrita. Det blev fina bockar och monster efter sagan. Jag försöker se till att jag hinner berömma alla med en klapp på axeln, ett vänligt ord och “tummen upp” för ge feedback till alla.
Förra veckan hade jag kökstjänstgöring på egen begäran. Min dotter hade lov så hon var också med. Vi fick vara med och baka chapatibröd. Vi stod i ring runt ett stort bord och kavlade ut bröden som sedan stektes i en panna. Kvinnorna sjöng och jag försökte hänga med så gott jag kunde på “tra la la”. Sedan lekte vi “familj” med barnen. Precis som sina mammor bär de dockorna i knyten på ryggen.
Den dag jag kommer hem till svenska skolan igen kommer jag att vara för alltid präglad av min tid här. Jag lär mig nytt varje dag och för det är jag oerhört tacksam.
