Storm vet inte riktigt när det började; den där rastlösheten som endast lindras av att han är i rörelse. I huvudet rör sig tankarna om en funnen och förlorad kärlek, en försvunnen pappa och en massa andra obegripliga saker och tillslut förstår han inte ens sig själv.
Nu är det nyårsnatt och när klockan slår tolv och raketerna exploderar utanför fönstret går Storm ut från festen han befinner sig på och börjar gå. Under denna nyårsnatt får vi följa Storm under hans vandring genom ett kallt Stockholm där han möter andra vilsna själar som också försöker hitta hem. Han tvingas också umgås med alla svåra och jobbiga tankar som mal i huvudet och som inte tycks ha någon lösning, hur långt han än går. När det dagas står han i alla fall utanför sin port, och innanför väntar hans mamma och tryggheten. Han är äntligen hemma.
Trots att det är en fiktiv berättelse känns den väldigt trovärdig. Kapitlen är uppkallade efter de platser han passerar (Odenplan, Rålambshovsparken och så vidare) och händelser som inträffat på riktigt (barnen som fastnade i en grotta i Thailand 2018 är ett exempel) finns med i Storms tankar under vandringen. Och trots att hans tankar till stor del är mörka, så är det en lättillgänglig berättelse; Kapitlen är korta och språket ligger nära talspråket. Nyårsvandraren är en läs- och tänkvärd berättelse om att vara ung och rastlös och försöka förstå det som händer både inuti och utanför en själv.
