• Nu tar vi emot beställningar inför höstterminen!

Veras krig

Författare:

1941 belägras staden Leningrad av den tyska armén. I staden bor Vera med sina föräldrar, storasyster Nina och katten Binka, och om allt hade varit som vanligt så hade hon börjat i klass 4 i skola nummer 97 till hösten. Men ingenting blir som vanligt. När beskedet om belägringen når Leningradborna börjar de som kan att hamstra mat och andra förnödenheter, och till en början tycker Vera att det är ganska spännande; Hon får hjälpa till att handla och göra andra vuxensaker och hon känner sig viktig och betydelsefull. Men när det börjar gå flyglarm var och varannan dag, pappa skickas ut i kriget och Nina blir krigsplacerad, då tycker Vera inte att det är så spännande längre. Hon spenderar dagarna med att stå i olika ransoneringsköer, och det börjar bli ont om mat.
Den mat de lagrade i början av belägringen tar slut alldeles för snabbt och vintern är lång och kall. I matköerna faller folk ihop döda av hunger och köld och över allt och alla ligger som en bedövande hinna – ingen varken orkar göra eller känna något annat än hunger.
Hungern gör att man äter allt: Bröd som smakar sågspån och soppa kokad på ett läderbälte. Ett efter ett försvinner husdjuren. För att värma sig eldar man allt som man kommer över som möbler, gravkors och andra ägodelar. En efter en eldar Vera och hennes mamma upp familjens böcker – men inte utan att ha läst dem först! Kriget blir Veras vardag och det känns som om det aldrig kommer att ta slut. Men så börjar det pratas om evakuering och Vera och hennes mamma ser en möjlighet att få lämna staden.

Detta är en fiktiv berättelse om en sann historia och den känns nästan kusligt aktuell. Det är en berättelse om hopplöshet, men också om att mitt i denna hopplöshet hitta små små glädjeämnen som en varm soppa, en extra brödskiva eller hjälpande hand. Med ett ganska rakt och enkelt språk skildras kriget ur Veras perspektiv. och förutom att vara en läsupplevelse i sig så kommer boken ge upphov till mycket att samtala om i klassrummet. Vi tycker att man kan läsa den från årskurs 5.

 

Gropen

Författare:

Bakom gymnastiksalen ligger Gropen. Alla barn älskar Gropen, för där kan man leka vad som helst och hur länge som helst. Alla vuxna hatar Gropen, för man kan dö, eller i alla fall ramla och slå sig. De vuxna försöker få barnen att göra något annat; spela fotboll, hoppa hopprep eller gunga (men inte stågunga eller snurrgunga eller något annat farligt gungande) – Varför fattar inte de vuxna att det bara är Gropen som behövs?!?
En dag blir det förbjudet att vara i Gropen, och åh vad allt blir trist! Men kanske kan man leka lite på Kanten istället? Ja så klart man kan! Kanten är ju till och med riktigt bra. Men också farlig, säger de vuxna.
När barnen kommer till skolan en morgon ser de att deras älskade Grop är borta, igenfylld… Nu kan man ju inte göra någonting roligt. Men vänta nu! Vad är det där? Det är ju en stor Hög! Och ser man på – Högen är ju roligare än både Gropen och Kanten!

När barn- och vuxenvärlden möts blir det lätt kontroverser. Medan barn ser lek och äventyr i allt, ser de vuxna faror i allt. Men att förbjuda allt som är kul är ingen barnlek. Barns fantasi har ofta inga gränser, det dyker alltid upp något nytt som kan vara nästa äventyr. Mot Gropen! Eller Kanten, eller Högen. Mot Äventyret!

Vitvivan och Gullsippan

Författare:

Det är nästan som att gå på förskolan, men man blir aldrig hämtad. Antingen tillhör man Vitvivan eller Gullsippan; allt är roligt och man får göra lite vad man vill, bara man inte går utanför strecket som Schäfen har ritat. ”Utanför strecket är det farligt. Vad som helst kan hända”, säger Schäfen. För det är Schäfen som bestämmer vad man ska göra, och det är så bra för då behöver man ju inte tänka själv! Eller är det bra egentligen? För om man tänker efter så är det ju väldigt orättvist uppdelat; Vitvivorna får göra allt kul som spela krocket, bada och läsa böcker, medan Gullsipporna får göra allt tråkigt som att städa, skala potatis och bära sten. Tänk om de skulle göra ett litet uppror!?

Med finurlig text och bild behandlas teman som demokrati, orättvisor och maktmissbruk, men också om det viktiga i att ifrågasätta strukturer och om att man tillsammans kan åstadkomma mycket – Tillsammans vågar man gå över strecket och börja bestämma över sitt eget liv!

Furan

Författare:

Familjen har hittat sitt drömtomt, men konstaterar snabbt att det gamla rucklet som står där måste rivas. Och vad passar väl bättre att bygga det nya huset av än de stora furorna som står på tomten!? Rucklet går snabbt att riva, med de stora furorna är svårare att få ner, det är som om de höll emot och nästan skrek när motorsågens tänder sågade i dem. Till slut har alla träd sågats ner och bygget påbörjas. Men varför beter sig virket så konstigt? Det känns ju nästan som om det lever. Och var kommer alla barr och kottar ifrån? Familjen börjar må allt konstigare; det är som om deras fötter törstar efter vatten och huden blir allt mer lik bark. Till slut finns det bara en sak att göra…

Är den kanske för läskig för unga läsare? Vi velade lite innan vi bestämde oss för att köpa in Furan till Cirken, för det ÄR en läskig berättelse! Vi enades dock om att det nog främst är vi vuxna som tror att boken är för läskig (den slutar ju så hemskt!), medan yngre läsare mer kan se det mysrysiga i berättelsen. Barn brukar vara mycket insatta i att man ska vara snäll mot allt som finns i naturen och för den som tittar noga på bilderna är det ingen överraskning vartåt det barkar – Naturen kommer att hämnas! Men historien är inte slut bara för att familjen drabbas av naturens hämnd. Snart står en ny familj och ser sig omkring på sin drömtomt; här vill de bygga ett hus – det är bara några furor som måste sågas ner först!

Detta är en bilderbok som kan läsas och rysas till i alla åldrar.

Toomi och den lilla Plangneten

Författare:

Toomi och hennes familj bor i Tippen och precis som alla andra som bor där ägnar Toomi dagarna åt att leta upp saker som kan lagas och fixas. Skrothögarna i Tippen växer hela tiden, för varje dag kommer det lastbilar från stan och dumpar mer skrot. De som bor i stan bara köper nytt och slänger utan att tänka efter.
En dag träffar Toomi på uppfinnaren Philosofen som mycket upphetsat berättar att han sett något som han är säker på är en liten Plangnet falla ner från den vanligtvis smog-tjocka himlen. Toomi har svårt att tro honom; hon har hört att man för länge sedan kunde bada i den numera giftiga igenvuxna sjön, att man kunde se himlen och inte bara grå smog och att det fanns insekter och blommor överallt. Hon börjar leta efter Plangneten och när hon väl hittar den visar det sig att det finns en liten och storhostande utomjording ombord som ber om hjälp – människorna måste sluta förgifta luften! Utomjordingen berättar att den Blå Himlen är full av Plangneter men att de alla håller på att dö av människornas giftiga utsläpp.

Toomi får nu upp ögonen för hur illa det är I Tippen och hon bestämmer sig för att hon måste rädda Plangneten och få himlen att bli bå igen. Hon börjar med att söka upp medlemmarna i Renhållningsgruppen som bor i staden. De har ingen aning om hur illa ställt det är eftersom de tycker att de gör sitt genom att kasta allt skräp i containrar – Men skräpet försvinner ju inte av sig självt!

Toomi och den lilla Plangneten är en tankeväckande bok som trots det mörka ämnet inger hopp; Det är en charmig berättelse om hur alla, till och med utomjordingar, drabbas av hur vi använder oss av jordens resurser, men också om hur mycket en enda person faktiskt kan åstadkomma. Boken är indelad i korta kapitel och texten är ackompanjerad av många trevliga illustrationer. Vi tänker att den passar från årskurs 2.

Tiotusen fotspår och andra dikter

Författare:

Maninbo är det verk som betraktas som författaren Ko Uns huvudverk. Det består av en samling dikter som alla skildrar människor som författaren mött eller konfronterats med på ett eller annat sätt. Historiska personer finns också med. Tiotusen fotspår och andra dikter innehåller flera av dessa människoskildringar i berättande, ofta korta dikter. Hela verket planerades under de två år då Ko Un satt fängslad för sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Han satt i isoleringscell utan belysning och tänkte ut vad han skulle skriva om han någonsin kom ut. I dikterna möter vi vanliga människor, bönder och fiskare och deras vardag. Omgivningen må vara hård, krig eller ockupation och förtryck råder, men ändå finns både glädje och humor med.

Bokens efterord består av ett samtal mellan Ko Un och översättaren Inja Han från 2004. Där berättar författaren om hur han planerade sina verk under fängelseåren. I Maninbo ville han skildra så många som 4000 koreaners liv. Ordet manin betyder i själva verket just ”många människor”.

Ko Un föddes i sydvästra Korea i en stad som heter Kunsan 1933. Under hans barndom och uppväxttid var Korea ockuperat av Japan. Det var en tid av förtryck och koreanska språket var länge förbjudet – man fick varken tala eller skriva språket och naturligtvis inte publicera något skrivet på koreanska. Ockupationen pågick mellan 1910 och 1945 och efter andra världskriget kom uppdelningen i Nord- och Sydkorea. I det efterföljande Koreakriget fick Ko Un se många vänner och familjemedlemmar dödas. Själv räddade han sig undan och blev buddistmunk. Efter tio år som kringvandrande munk inom zenbuddismen lämnade han munklivet, debuterade som diktare och kom så småningom att engagera sig i kampen för demokratiska rättigheter. 1980 dömdes Ko Un för detta till livstids fängelse.

Tack vare påtryckningar från såväl internationella som inhemska organisationer släpptes Ko Un fri efter drygt två år. Han vägde då inte mer än 40 kilo. I samtalet med översättaren – som återfinns i boken – berättar han att han behövde en tid av återhämtning, sedan gifte han sig och sedan började han skriva på det diktverk han planerat under sin tid i fängelset.

Först under 1990-talet fick Ko Un amnesti och full frihet, möjlighet att resa och publicera sig under eget namn. Hans böcker kunde nu översättas och idag finns Ko Uns diktsamlingar på minst tretton språk. ”Det kommer att bli flera i framtiden”, säger han till översättaren Inja Han.

Lyssna till en uppläsning med Ko Un på Youtube.