”Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast.”
Så inleds boken Om detta talar man endast med kaniner av konstnären och författaren Anna Höglund. En bok som med intensiv men kortfattad text och ödsliga hjärtskärande bilder låter oss kliva in i en trettonårig flickas försök att hantera livet när det gör ganska ont. Ljuset och livlinan är morfar (som själv har kaninöron) .
”..jag vet att det betyder något. Jag såg mig själv när jag råkade möta morfars blick. Eller rättare sagt:Vi var samma.”
Det här är inte någon söt bilderbok. Det är en konstbok, en smärtsam och stillsamt brutal rapport i bild och text från ett värkande hjärta. Om detta talar man endast med kaniner kan läsas tyst, i ensamhet , för igenkänning eller ihågkomst, beroende på läsarens ålder. Den kan också läsas i grupp om man vill samtala om hur det kan vara att  känna sig övergiven, annorlunda och inte passa in.
Vi tycker att den passar från tolv-tretton år och uppåt. Men även betydligt äldre, elever eller vuxna, kan känna igen sig i den här boken.
Det finns en ljusning i sista uppslaget, en sorts känsla av tillhörighet i världen trots allt, en väg framåt. ”Idag känner jag  att allting hänger ihop. Jag hör ihop med allting som finns. Det är en vetenskapligt bevisad känsla eftersom världen består av samma beståndsdelar som bara omformas och omformas.”