Denna novellsamling rymmer tre berättelser om kärlek på mellanstadiet. För oavsett ålder så kan ju kärlek vara något alldeles underbart eller hemskt, enkelt eller svårt. Man kan vara kär i någon, eller så kan man vara två som är kär i samma person och hur gör man då? I en av berättelserna är Cissi och Ella båda kära i Jannis Serrano, men vet han ens om att de finns? Tur att det finns tips i en storasysters tidning om hur man når sitt mål: ”Håll ögonkontakten… utan att stirra. Ta kommandot! Du bestämmer! Du har makten. Allting är tillåtet.” Fast hur långt kan man egentligen gå?
Man kan också vara jättekär och jättegärna vilja vara ihop men inte veta vad man gör och hur gör man när man är ihop. För hur ska Frans kunna svara på Agnes lapp med FRÅGAN med stort F? Och vem vet hur man ska göra? Frans vill ju inte vara en sådan som velar hela livet – tänk vad många chanser han kommer att missa!
Det kan också kännas urjobbigt när ens bästis plötsligt börjar bli kär i en massa killar medan man själv mest tänker på alla gulliga hundar man känner. Medan Moa är kär i en den ena och en den andra och helst vill pussas med killar i skogen så sörjer Ester allt kul de brukade göra. Tur att Ester har en massa olika hon kan ge sin kärlek; pudeln Donna, cockerpoon Pablo och taxen Molly. De vet minsann vad kärlek är!
I denna bok får vi läsa mysiga, charmiga, vardagsnära berättelser med hög igenkänningsfaktor. Texten är luftig och ackompanjeras av trevliga illustrationer på var och varannan sida vilket gör att boken är lätt att läsa (ej lättläst!) och vi tycker att den passar fint i årskurs 3 och 4.
I Yani möter vi Rayan som går i 9:an på en skola i Alby. Vi möter Caspian, som Rayan har känt hela livet och som visar sig vara en hejare på att sälja kanelbullar. Vi möter Wahida, klassens språkrör i allmänhet och när det gäller feminism i synnerhet och som Rayan alltid haft ett gott öga till. Vi möter lärarna Helena som är världens bästa och som får en oförglömlig födelsedagsuppvaktning och läraren Eva som är knäpp, men kanske egentligen inte så dum ändå när man tänker efter. Vi möter Sebbe som jobbar på fritidsgården och som ständigt är beredd med varma mackor och ett lyssnande öra.
bil men blir stoppad av en varg som säger att bron lite längre fram är avstängd. Redan här, på första uppslaget, stiger spänningen. Ska vargen äta upp den lilla grisen? Vidare bjuder vargen hem grisen där ytterligare en varg väntar, ska grisen bli uppäten nu då? Nej, istället bjuder vargarna på kaffe och bullar i sitt vardagsrum och så sitter de och fikar och småpratar ända tills vargen säger att bron nog är lagad. I slutet visar det sig dock att det aldrig fanns någon bro.
En man i en randig kostym går in i en fruktaffär och kommer ut nöjd ut med ett grönt fint äpple, helt ovetandes om att han blivit lurad och köpt ett plastäpple. Väl hemkommen lägger mannen äpplet i fönstret för att det ska mogna. Han sätter sedan igång med sitt modellbyggande ”Då varken såg eller hörde han något annat…” och märker således inte att hans papegoja råkar stöta till äpplet så att det ramlar ut genom fönstret och ner på gamla mormor som ilsket skäller ut lille Pär, som då springer i vägen för Rektorn som råkar köra in i Frukthandlarens plank… Resten är för många läsare en välbekant historia.
Bim ska börja i fjärde klass och har bestämt sig för att ”sluta göra pinsamma saker” och istället bli ”världens normalaste människa”. Det senare kan dock bli ett problem eftersom hon under sommarlovet har glömt bort hur man är normal. Det beror på att hon har världens pinsammaste mamma som spelar opera på högsta volym, helst går runt utan kläder och kör med stinkande dansk ost hängande utanför bilen. Mamma gillar djur, men nästan bara fula djur som näsapor och nakenråttor, och i ett plötsligt ”vi-måste-ha-en-hund”-infall valde hon ut den fulaste hunden hon kunde hitta, så nu ingår Pölsan i deras lilla familj. Han är alltid mer eller mindre förkyld och ganska jobbig. Tur att alla tre älskar wienerbröd!
Bakom gymnastiksalen ligger Gropen. Alla barn älskar Gropen, för där kan man leka vad som helst och hur länge som helst. Alla vuxna hatar Gropen, för man kan dö, eller i alla fall ramla och slå sig. De vuxna försöker få barnen att göra något annat; spela fotboll, hoppa hopprep eller gunga (men inte stågunga eller snurrgunga eller något annat farligt gungande) – Varför fattar inte de vuxna att det bara är Gropen som behövs?!?