Joel ska börja sexan. Han vågar knappt hoppas att det här året ska bli bättre än förra eftersom hans värsta plågoandar kommer alla att gå i samma klass igen. Det är Ester, Elias, Anton och Wilma, gänget som har mobbat honom i flera år och gjort så att ingen annan vågar vara vän med honom i skolan. De andra i klassen vill inte ”smittas” med det Joel har, att vara ett ”hopplöst mobboffer”. En ljusning är att i år kommer Joel att vara i samma skolbyggnad som sin populära storebror som sagt att han ska hålla ett öga på honom. Men också att det kommer nya elever till skolan, fler parallellklasser. Kanske kan Joel få en vän eller åtminstone bli lämnad ifred? Men trots att det verkar som om en av de nya killarna i klassen skulle kunna bli en riktig kompis så lämnar inte mobbarna honom ifred. Det är också svårt att ta hjälp från storebrodern, Joel vill inte berätta om hur dåligt han har det, han låtsas att allt är bra och försöker planera alla av skoldagens timmar så att han aldrig behöver vara ensam med mobbarna.
Men så en kväll när Joel går ut med sin hund träffar han på Ester, till synes berusad och med blåmärken på kroppen. Ester har det jobbigt hemma och ingenstans att ta vägen och Joel hjälper henne trots att hon så länge varit en av de elakaste mot honom i skolan. Mellan dem växer det fram en oväntad och hemlig vänskap som till sist förändrar dem och dynamiken klassen.
Det här är en tänkvärd och välskriven mellanåldersbok om mobbning. Det är bitvis ganska jobbigt att läsa om hur Joel har det i skolan och vad han utsätts för när de vuxna inte ser, men det behövs, mobbning är något som sker i de flesta skolor. Kanske kan läsningen av den här boken öppna för samtal om hur man själv skulle kunna hjälpa en klasskamrat som var i samma situation som Joel eller Ester i den egna skolan.
Från den dag då Elaf får sin första mens så förändras hennes liv. Från och med nu är hon en kvinna och med det kommer en massa förbud och begränsningar. Hon får inte längre vara ute och leka, hon måste vara försiktig när hon cyklar, absolut inte rida eller använda tampong och hon får inte vara med på skolans simlektioner. Hon får under inga omständigheter vistas ensam med pojkar och redan i årskurs nio börjar hennes mamma prata om giftermål.
Love sitter på tunnelbanan och tycker att livet är rätt trist. Hans föräldrar är nyseparerade (dum idé enligt Love), det är kallt, (vilket Love i och för sig tycker är bra för då kan han dra upp halsduken och slippa ”visa sitt freaky fejs mer än nödvändigt”) och i högtalaren sprakar meddelanden om stopp och förseningar.
I skolan har Miro svårt att sitta still. Den nya läraren är sträng och Miro blir hela tiden tillsagd att han stör. Orden i boken är för svåra och dagarna går superlångsamt och det enda han kan tänka på är att han måste kicka boll. Han älskar ljudet av dobbskorna mot asfalten, han älskar doften av gräs och ljudet av fotbollar som träffar mål och fotbollsträningarna med sitt lag City BoIS är det bästa han vet.
Pojken vaknar varje morgon med ordens ljud omkring sig, men får inte fram dem själv. Han blir tyst som en sten och känner sig alltmer utanför i skolan. En dag då pojken har en extra dålig prat-dag så tar hans pappa med sig honom till floden. ”Ser du hur vattnet rör sig? Det liknar ditt sätt att prata.” säger pappan. Då tänds ett hopp i pojken – Han talar som en flod – och det ska han tänka på när allt är jobbigt; Både han och floden stammar.
Huvudpersonen Silas är tretton år och tycker att livet, åtminstone hans liv, är så vanligt att det blir tråkigt. Han bor i samma höga hyreshus som Narin, flickan han i hemlighet är kär i. Men i samma hus bor också Viggo, som är Silas plågoande nummer ett. Det är med det gamla paret Gun och Åke som driver en tobakshandel som Silas umgås mest och Silas gillar att gå ut med deras hund. Hemma har mamma och pappa alltid mycket att stå i och lillasyster tänker bara på fotboll.