Det är den gamle Carlo som täljer fram Buratino ur ett talande vedträ, men tänk om han hade vetat vilket busfrö han hade skapat! Från första stund blir Buratino indragen i de mest hisnande äventyr. Han träffar de olyckliga dockorna som den elaka teaterchefen Karabas Barabas styr med järnhand. Han blir anfallen av rövare, träffar flickan med det blå håret som försöker uppfostra honom och han hamnar i Dumbommarnas land.
Men vad är det för gyllene nyckel som alla verkar vilja hitta? Buratino måste bli den som hittar nyckeln för att på så sätt befria de olyckliga dockorna ur Karabas Barabas grepp. Och det blir så klart ett galet äventyr – häng med!
Buratino är huvudperson i denna ryska barnbok från 1936, som författaren Aleksej Tolstoj baserat på Carlo Collodis Pinocchio. Buratino är liksom Pinocchio framsnidad ur ett stycke trä, men skillnaden är att då Pinocchio hela tiden önskar att få bli en riktig pojke så är Buratino nöjd med den han är. Buratinos näsa växer inte heller när han ljuger – den är lång och ståtlig hela tiden. Berättelsen är öppen för många tolkningar och anspelar på de ideal som rådde i författarens hemland vid den här tiden. Berättelsen har många vindlande vändningar och är lite utmanande att ta sig igenom, men vi tycker att den passar för läsare på mellanstadiet. Boken har lästs av många generationer och är en levande klassiker som än idag intar en central plats i den ryskspråkiga barnlitteraturen. 2022 kom den ut för första gången på svenska, med fina illustrationer av Kata Treimann.
En liten igelkott promenerar genom byn och ser att hunden, katten och hästen blir klappade på. Djuren som blir klappade ser så nöjda ut märker igelkotten som börjar fundera på varför ingen klappar honom. Han känner sig ledsen och börjar gråta för att ingen vill klappa honom. Men så kommer det fram en grå mus som berättar att ingen klappar honom heller. De båda konstaterar att anledningen till att ingen vill klappa dem är att de är vilda och ingen vill ju klappa vilda djur! Igelkotten och musen blir vänner och sedan är de inte det minsta ledsna eller avundsjuka på de tama djuren som blir klappade. De är ju vilda djur!
Den slovenska bilderboksskaparen Maja Kastelics bok Pojken och huset är en vacker och på ytan enkel berättelse om en liten pojke som går genom stan, upptäcker en katt i en öppen dörr och följer efter den in i huset. Katten springer före från rum till rum och pojken följer med… på vägen finner han teckningar som han samlar upp. Den vindlande färden från rum till rum slutar till sist på vinden där den liten flicka sitter och ritar, det är hennes teckningar han samlat. Tillsammans går de ut på takbalkongen i solskenet och förvandlar alla teckningar till flygplan som svävar ut över staden, medan katten nöjd tittar på.
Tolvåriga Dasha bor med sin mamma i Moskva på 90-talet. Det är en orolig tid i Rysslands historia och det blir kanske extra oroligt för Dasha eftersom hennes mamma bestämmer sig för att åka till USA och studera reklam. Dasha får stanna kvar hos mormor och vi får läsa om hennes liv det året som mamman är borta. Det handlar om längtan men också mycket om vardagslivet i Ryssland från en tolvårings perspektiv och allt vad det innebär med kompisar, första kärleken och skolarbete. Dasha är en flicka som är lätt att tycka om och i boken avhandlas känslor och relationer som vilken tolvåring som helst kan känna igen sig i. Men det mest intressanta med den här boken är att vi får ta del av en barndomsskildring från en tid och i ett land som vi inte läst om i någon barnbok på svenska 
