Några av våra mest välkända diktrader är författade av Karin Boye. De flesta av oss har någon gång hört om att det gör ont när knoppar brister och att det finns mål och mening i vår färd. Hennes dikter har färdats genom årtiondena och förmedlar än idag de starka känslor hon bar på under sitt korta liv.
Hon föddes i Göteborg år 1900 och dog endast 41 år gammal och förutom att skriva poesi så skrev hon även romaner och noveller. På Cirken har vi Kallocain både i fullängd och som lättläst version – Varför inte kombinera diktläsningen med denna dystopiska skildring som har kommit att bli en klassiker?
I Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros bok Never let me go får vi möta Kathy som ser tillbaka på sin barndom på det isolerade internatet Hailsham. Under sin uppväxt fick Kathy och hennes vänner höra att de var speciella och att det var viktigt att de höll sig friska inombords. De förstod dock aldrig vad det var som var så speciellt med dem, och folk utifrån verkade dessutom rädda för dem. Ju äldre de blev desto fler blev frågorna. Varför uppmanades de att utveckla sina konstnärliga sidor och varför sparades endast det bästa av deras alster? Varför rörde de sina förmyndare till tårar bara genom att visa känslor? Och vad skulle egentligen hända när de lämnade internatet?
I Hjärtlös av Petrus Dahlin får vi möta Maia, som älskar sushi och att teckna, och vars namn på ett bolivianskt indianspråk betyder ”den första”. Tillsammans med sina föräldrar har hon precis flyttat tillbaka till New York där hon en gång föddes men där hon inte har bott sedan hon var en baby. Hennes föräldrar är karriärister och när Maia klagar på att hon känner sig ensam får hon höra att ”världen är full av föräldrar som måste jobba för att få allt att gå ihop. Det har aldrig skadat några barn. Det är så man blir självständig.”
Sextonåriga Iris mamma, Hannah, älskar sig själv, pengar och fester så mycket att hon inte har tid med Iris. Iris har alltid fått ta hand om sig själv. Iris har i sin ensamhet utvecklat en speciell känsla för eld. Är hon pyroman? Hon älskar att se en eld tända till, att betrakta elden som brinner, men Iris har för det mesta kontroll över lågorna. Det är inte meningen att skada någon. Iris använder elden för att döva sin smärta. Plötsligt bestämmer Hannah, att de ska lämna USA och åka tillbaks till England där de kommer ifrån egentligen. Iris ska få träffa sin pappa Ernest som är döende och som hon inte träffat på 14 år. Iris är måttligt road av att lämna USA och sin bästa vän för att träffa en pappa som aldrig velat ha henne. Men är det verkligen sanningen? Hannah ser sin chans att få Ernest pengar när han dör eftersom hon fortfarande är gift med honom och eftersom hon trots allt är mamman till hans enda barn, Iris. Mellan Iris och den döende Ernest växer det fram en fin relation, trots att de har så kort tid tillsammans. Äntligen träffar Iris en vuxen som hon kan prata med och lita på. Det som gör att den här boken är så bra är Jenny Valentines fina språk och de tankar om liv, död, konst och kärlek som Iris historia förmedlar. En riktigt bra roman som passar för årskurs 8, 9 och gymnasiet.
