Det sitter en ensam pojke på en bänk i Tantolunden, med ett äpple bredvid sig. Han drömmer om att ha en egen pappa. Han bor hos en tant och farbror, men saknar glädjen och kärleken han ser hos sina vänners pappor: De bygger meccano, de gör märken i dörrkarmen när man växer… Mörkret börjar falla och gatlyktan tänds. Den lyser på en flaska som ligger vid bänken och det ser ut som om det rör på sig inuti den, han tar upp flaskan och tar ut proppen och… där börjar Astrid Lindgrens magiska och underbara, dramatiska och världsberömda berättelse om Mio som inte alls hör hemma i Stockholm och som visst har en pappa som väntar och längtar och har sökt honom länge.
Berättelsen om Mio handlar om allt det där som rör vid hjärtat då man läser- om längtan som uppfylls, om glädje och om fara, om mod som man växer av, om sorg och varm verklig vänskap. Med Astrid Lindgrens skenbart enkla men poetiska och suggestiva språk blir det en berättelse man aldrig växer ifrån. Man kan läsa och njuta och se nya lager i berättelsen även som vuxen. Men alla barn som ännu inte läst Mio min Mio och som slår upp första sidan för första gången… gratulerar!

Boken finns även på arabiska och persiska.