Bakom gymnastiksalen ligger Gropen. Alla barn älskar Gropen, för där kan man leka vad som helst och hur länge som helst. Alla vuxna hatar Gropen, för man kan dö, eller i alla fall ramla och slå sig. De vuxna försöker få barnen att göra något annat; spela fotboll, hoppa hopprep eller gunga (men inte stågunga eller snurrgunga eller något annat farligt gungande) – Varför fattar inte de vuxna att det bara är Gropen som behövs?!?
En dag blir det förbjudet att vara i Gropen, och åh vad allt blir trist! Men kanske kan man leka lite på Kanten istället? Ja så klart man kan! Kanten är ju till och med riktigt bra. Men också farlig, säger de vuxna.
När barnen kommer till skolan en morgon ser de att deras älskade Grop är borta, igenfylld… Nu kan man ju inte göra någonting roligt. Men vänta nu! Vad är det där? Det är ju en stor Hög! Och ser man på – Högen är ju roligare än både Gropen och Kanten!
När barn- och vuxenvärlden möts blir det lätt kontroverser. Medan barn ser lek och äventyr i allt, ser de vuxna faror i allt. Men att förbjuda allt som är kul är ingen barnlek. Barns fantasi har ofta inga gränser, det dyker alltid upp något nytt som kan vara nästa äventyr. Mot Gropen! Eller Kanten, eller Högen. Mot Äventyret!
Det är nästan som att gå på förskolan, men man blir aldrig hämtad. Antingen tillhör man Vitvivan eller Gullsippan; allt är roligt och man får göra lite vad man vill, bara man inte går utanför strecket som Schäfen har ritat. ”Utanför strecket är det farligt. Vad som helst kan hända”, säger Schäfen. För det är Schäfen som bestämmer vad man ska göra, och det är så bra för då behöver man ju inte tänka själv! Eller är det bra egentligen? För om man tänker efter så är det ju väldigt orättvist uppdelat; Vitvivorna får göra allt kul som spela krocket, bada och läsa böcker, medan Gullsipporna får göra allt tråkigt som att städa, skala potatis och bära sten. Tänk om de skulle göra ett litet uppror!?
Naima har sommarlov och absolut ingenting att göra. Hon bor i en pytteliten by, hennes mamma bara läser och hennes bästa kompis är bortrest. Men så en dag flyttar Lisen och hennes familj in i huset bredvid. Naima och Lisen blir vänner direkt och påbörjar sommarens viktigaste uppdrag, att hitta ett rum till Lisen. De bestämmer sig för att sova en natt i varje rum i hela huset, även badrummet, hallen och bastun. Sovsäckarna flyttas till och med ut till kaninburen och lekstugan.
I skolan har Miro svårt att sitta still. Den nya läraren är sträng och Miro blir hela tiden tillsagd att han stör. Orden i boken är för svåra och dagarna går superlångsamt och det enda han kan tänka på är att han måste kicka boll. Han älskar ljudet av dobbskorna mot asfalten, han älskar doften av gräs och ljudet av fotbollar som träffar mål och fotbollsträningarna med sitt lag City BoIS är det bästa han vet.
Hur är det att vara hund egentligen? Fråga Goosl, han vet! I denna charmiga bilderbok får vi träffa hunden Goosl och hans familj. Dagarna går åt till att vänta och vänta och vänta… tills någon i familjen äntligen kommer hem och det blir dags för promenad! Med största sannolikhet kommer han att träffa på någon av alla sina syskon, trots att han inte känner igen dem på doften, för hela staden är ju full av dem! Och att sedan få leka med Dongdong är ju också en riktig höjdare, även om Goosl tycker att Dongdong är rätt hopplös ibland; han är ju både kinkig och kissar i sängen. Men när Goosl blir förvisad till att sova på balkongen blir det väldigt ledsamt och väldigt ensamt – då är det tur att Dongdong finns.
Dikter om små ting, och stora, om träd och om raggiga hundar,