Det var myggan som märkte det först. Hon surrade och sjöng ut det med sin lilla tunna röst. Men det var bara björnen som lyssnade. ”Jaha”, nickade han och vädrade i luften. ”Är det så det är…” Så börjar denna vackra bilderbok av Sissel Horndal som har rötter i lule- och sydsamiska områden.
I början av boken är vintern i antågande och människorna och djuren väntar stilla på ljusets återkomst när nordanvinden blåser ut dagsljuset och älvarna fryser till is. Men något stort är på gång. Nya liv ska komma till världen och det är urmodern Máttaráhkká som får de små livsgnistorna att växa. Och när solen återvänder med ljuset och värmen då vaknar världen igen och innan sommaren är över så kommer nya liv till världen. En berättelse om liv, dess uppkomst och mening.
En bilderbok inspirerad av samiska myter och religiösa föreställningar från 1600- och 1700-talet. I slutet finns också ett faktauppslag där vi får lära oss mer Sápmi och den gamla samiska tron med sina starka band mellan människor och naturen.
Bim ska börja i fjärde klass och har bestämt sig för att ”sluta göra pinsamma saker” och istället bli ”världens normalaste människa”. Det senare kan dock bli ett problem eftersom hon under sommarlovet har glömt bort hur man är normal. Det beror på att hon har världens pinsammaste mamma som spelar opera på högsta volym, helst går runt utan kläder och kör med stinkande dansk ost hängande utanför bilen. Mamma gillar djur, men nästan bara fula djur som näsapor och nakenråttor, och i ett plötsligt ”vi-måste-ha-en-hund”-infall valde hon ut den fulaste hunden hon kunde hitta, så nu ingår Pölsan i deras lilla familj. Han är alltid mer eller mindre förkyld och ganska jobbig. Tur att alla tre älskar wienerbröd!
Boken börjar med att en flicka är ensam och har tråkigt. Men så hittar hon en röd krita, ritar en dörr på väggen i sitt rum och sedan händer något oväntat. Dörren går att öppna och leder vidare till en magisk fantasivärld där flickan kan få fram allt hon behöver med hjälp av sin krita. När hon kommer till en å och behöver något att åka i är det bara att rita en båt och när hon behöver ta sig upp i luften är det bara att rita en luftballong.
Toomi och hennes familj bor i Tippen och precis som alla andra som bor där ägnar Toomi dagarna åt att leta upp saker som kan lagas och fixas. Skrothögarna i Tippen växer hela tiden, för varje dag kommer det lastbilar från stan och dumpar mer skrot. De som bor i stan bara köper nytt och slänger utan att tänka efter.
En morgon när broder Edik går ut med frukost till klostrets vanligtvis så ilskna get Answelica så ser han till sin fasa att det ligger ett barn hopkurat bredvid geten! Av egen erfarenhet vet munken hur argsint geten är och han ser framför sig att det kommer att bli katastrof. Men geten verkar tvärtom vilja skydda barnet och Edik bär med sig den dödssjuka flickan in i klostret där geten sedan aldrig viker från hennes sida. Det enda flickan minns är att hennes namn är Beatrice och att hon bär på en stor sorg. Det visar sig att Beatrice kan läsa och skriva, vilket endast är tillåtet för ett fåtal utvalda personer – och de är alla män. Edik klipper Beatrice hår och förklarar för henne att hon måste hålla det hemligt att hon kan läsa och skriva, annars kommer hon att råka illa ut.
I klass 5a är det killarna som styr och ställer, som stör på lektionerna, som dissar den som gör fel på gympan, som har makten att sänka alla i största allmänhet men tjejerna i synnerhet. ”På tisdagar får killarna vara på fotbollsplanen efter lunch. Dom tycker att det är orättvist, men Matilda och dom andra på fritids säger att så är det bara. Killarna har alla andra dagar, och då menar jag ALLA andra dagar. Och dom vill helst spela själva.” Den som säger det är Lydia, en av de sju tjejer som går i klassen. De är alla mer än trötta på killarnas attityd, men det är som om har vant sig och ingen orkar riktigt säga ifrån.