I Lars är LOL träffar vi Amanda som har sett fram emot att få börja sexan; dels får hon ju träffa Adam igen och sen så ska ju alla få varsitt gulligt litet fadderbarn! Men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Amanda blir istället utsedd till att ta hand om den nya pojken i klassen, Lars, som har Downs syndrom. Och trots att hon upptäcker att hon faktiskt tycker om att vara med Lars, dras hon med i klasskompisarnas mobbning av honom. Det hela eskalerar och till slut är grupptrycket så stort att Amanda går med på saker som hon absolut inte vill göra. Hon sviker Lars genom att sprida dumma bilder av honom och plötsligt är alla runt omkring ledsna och besvikna på henne. Hur ska hon ska göra allt bra igen? Går det över huvudtaget att göra saker bra igen efter allt dumt hon har gjort? Boken ger upphov till tankar om vad som egentligen är viktigast? Att bli omtyckt av andra eller att tycka om sig själv? Hur tacklar man som barn att få ett så stort ansvar som Amanda får för Lars? Och hur får man mod att stå upp för en kompis som är annorlunda, när man själv är rädd för att bli utsatt? En viktig mellanåldersbok som får läsaren att både skratta och gråta, bli arg och glad om vart annat.
