Gropen

Författare:

Bakom gymnastiksalen ligger Gropen. Alla barn älskar Gropen, för där kan man leka vad som helst och hur länge som helst. Alla vuxna hatar Gropen, för man kan dö, eller i alla fall ramla och slå sig. De vuxna försöker få barnen att göra något annat; spela fotboll, hoppa hopprep eller gunga (men inte stågunga eller snurrgunga eller något annat farligt gungande) – Varför fattar inte de vuxna att det bara är Gropen som behövs?!?
En dag blir det förbjudet att vara i Gropen, och åh vad allt blir trist! Men kanske kan man leka lite på Kanten istället? Ja så klart man kan! Kanten är ju till och med riktigt bra. Men också farlig, säger de vuxna.
När barnen kommer till skolan en morgon ser de att deras älskade Grop är borta, igenfylld… Nu kan man ju inte göra någonting roligt. Men vänta nu! Vad är det där? Det är ju en stor Hög! Och ser man på – Högen är ju roligare än både Gropen och Kanten!

När barn- och vuxenvärlden möts blir det lätt kontroverser. Medan barn ser lek och äventyr i allt, ser de vuxna faror i allt. Men att förbjuda allt som är kul är ingen barnlek. Barns fantasi har ofta inga gränser, det dyker alltid upp något nytt som kan vara nästa äventyr. Mot Gropen! Eller Kanten, eller Högen. Mot Äventyret!

Furan

Författare:

Familjen har hittat sitt drömtomt, men konstaterar snabbt att det gamla rucklet som står där måste rivas. Och vad passar väl bättre att bygga det nya huset av än de stora furorna som står på tomten!? Rucklet går snabbt att riva, med de stora furorna är svårare att få ner, det är som om de höll emot och nästan skrek när motorsågens tänder sågade i dem. Till slut har alla träd sågats ner och bygget påbörjas. Men varför beter sig virket så konstigt? Det känns ju nästan som om det lever. Och var kommer alla barr och kottar ifrån? Familjen börjar må allt konstigare; det är som om deras fötter törstar efter vatten och huden blir allt mer lik bark. Till slut finns det bara en sak att göra…

Är den kanske för läskig för unga läsare? Vi velade lite innan vi bestämde oss för att köpa in Furan till Cirken, för det ÄR en läskig berättelse! Vi enades dock om att det nog främst är vi vuxna som tror att boken är för läskig (den slutar ju så hemskt!), medan yngre läsare mer kan se det mysrysiga i berättelsen. Barn brukar vara mycket insatta i att man ska vara snäll mot allt som finns i naturen och för den som tittar noga på bilderna är det ingen överraskning vartåt det barkar – Naturen kommer att hämnas! Men historien är inte slut bara för att familjen drabbas av naturens hämnd. Snart står en ny familj och ser sig omkring på sin drömtomt; här vill de bygga ett hus – det är bara några furor som måste sågas ner först!

Detta är en bilderbok som kan läsas och rysas till i alla åldrar.

Jag är en hund

Författare:

Hur är det att vara hund egentligen? Fråga Goosl, han vet! I denna charmiga bilderbok får vi träffa hunden Goosl och hans familj. Dagarna går åt till att vänta och vänta och vänta… tills någon i familjen äntligen kommer hem och det blir dags för promenad! Med största sannolikhet kommer han att träffa på någon av alla sina syskon, trots att han inte känner igen dem på doften, för hela staden är ju full av dem! Och att sedan få leka med Dongdong är ju också en riktig höjdare, även om Goosl tycker att Dongdong är rätt hopplös ibland; han är ju både kinkig och kissar i sängen. Men när Goosl blir förvisad till att sova på balkongen blir det väldigt ledsamt och väldigt ensamt – då är det tur att Dongdong finns.

Vi får återskapa bekantskapen med hunden Goosl och pojken Dongdong från Baek Heenas bok Magiska godiskulor (som vi också har på Cirken), men i denna bok är det berättat ur hundens perspektiv. Liksom i Heenas alla böcker är illustrationerna fotografier av lerfigurer som är oemotståndligt inbjudande att titta på. En fin berättelse om vänskap mellan en hund och hans pojke.

Jag talar som en flod

Författare:

Pojken vaknar varje morgon med ordens ljud omkring sig, men får inte fram dem själv. Han blir tyst som en sten och känner sig alltmer utanför i skolan. En dag då pojken har en extra dålig prat-dag så tar hans pappa med sig honom till floden. ”Ser du hur vattnet rör sig? Det liknar ditt sätt att prata.” säger pappan. Då tänds ett hopp i pojken – Han talar som en flod – och det ska han tänka på när allt är jobbigt; Både han och floden stammar.

Författaren har baserat boken på sina egna upplevelser av hur det är att stamma och hur det kan kännas att vara annorlunda. Även hans egen pappa tog med honom till floden när ensamheten blev för stor och hjälpte honom att koppla samman stamningen med naturens rörelser. Det är en delvis smärtsam men alltigenom vacker berättelse med illustrationer som förstärker pojkens utsatthet. Den slutar på ett hoppfullt och trösterikt sätt och kan läsas ända upp på mellanstadiet.

Historien om Bodri

Författare: ,

”Jag heter Hédi, jag ska berätta om min barndom. Om hur jag var ett lyckligt barn i en lycklig stad. Det som hände sen är svårt att berätta om och svårt att lyssna på. Jag vill ändå berätta och jag vill att du lyssnar. För vi människor kan göra så mycket ont men också mycket gott. Vi har alla ett val, vi kan välja det goda.”

Hédi älskar sin hund Bodri och sin bästa vän Marika. Bandi, Marikas hund, älskar hon också. De klättrar och springer, leker och lever i frihet i den lilla staden de bor i. En dag får de höra talas om en elak man, som har mycket makt, han bestämmer i sitt land och har börjat bestämma över fler länder. Han heter Adolf Hitler…

Hédi Fried överlevde Förintelsen och Historien om Bodri handlar om hennes egna upplevelser. Boken är ett samarbete med illustratören Stina Wirsén och vänder sig till de yngre barnen. Skaparna av boken säger att de vill berätta om både grymhet och om det hopp som finns i att nya generationer kan lära sig av historien och göra andra val än sina föregångare. Vi tycker att det är en fin bok att läsa gemensamt om ett viktigt ämne och på förlagets hemsida det finns en handledning publicerat för den som vill ha stöd i hur man kan arbeta med boken: lasstod-for-historien-om-bodri.pdf (nok.se)

Bené – snabbare än den snabbaste hönan

Författare:

Bené bor i Brasilien och för honom är fotboll allt. Han har alltid en fotboll med sig och han både lever för och av fotbollen. Bené är bollmakare – även hans föräldrar är involverade i detta arbetet – och Benés jobb är också att testa bollarna så att de är tillräckligt bra för att säljas. Han testar dem tillsammans med apan Gibi (som kan behålla bollen i timmar!) och med sina kompisar (tills det är så mörkt att de inte längre kan se bollen). Och Bené själv är den snabbaste anfallaren – faktiskt snabbare än den snabbaste hönan!

Bené arbetar hårt men har samtidigt sina vänner och friheten att kunna spela fotboll varsomhelst och närsomhelst. Trots att Bené och hans vänner varken har fotbollskor eller en riktig fotbollsplan förmedlas deras genuina kärlek till fotbollen på ett sätt så att man blir alldeles varm i hjärtat. Vi tänker att den passar från förskoleklass och upp till årskurs 3 (minst).