Fyra noveller där läsaren få kliva in i Sci Fi-världarna hos fyra av genrens mästare. Le Guin skriver om människans hopp om att en ny kontinent ska dyka upp när den gamla världen är på väg mot undergång, medan Bradburys berättelse handlar om hur ett litet misstag av en tidsresenär hade kunnat få livet på jorden att se annorlunda ut. Philip K. Dick berättar om hur människan tvingats gömma sig under jord medan kalla kriget utkämpas med robotar uppe på jorden och H.G Wells visar på att den enögde kanske inte är kung i de blindas rike trots allt.
Ett nytt Atlantis – Ursula K. Le Guin
Ett dån av åska – Ray Bradbury
Försvararna – Philip K. Dick
De blindas rike – H.G Wells
Anrop från inre rymden är en novellsamling som berättar om känslor och händelser i gränslandet mellan barndom och tonår. Om den första förälskelsen, om vänner och ovänner, om syskon och familj. Kort sagt berättelser om sådant som alla kan känna igen sig i, och som ger upphov till mycket funderingar och diskussioner. Hur är det att vara kär i någon som redan är tillsammans med någon annan? Hur långt kan man driva med en vikarie? Hur stort ansvar har man för sina syskon? Och för sina föräldrar? Kan man bli bästis med någon som man varit ovän med? En samling noveller som får läsaren att tänka efter i dubbel bemärkelse. Passar kanske bäst för barn i år 5 och 6 på mellanstadiet.
Miss Marple, Agatha Christies deckardrottning, blir inbjuden till en middag med anledning av att en av gästerna har ett mysterium som han vill diskutera. Han har en god vän, George, som efter att ha levt i ett eländigt äktenskap med sin neurotiska fru Mary som hunsat honom för jämnan, nyligen blivit änkling. Det finns dock en hel del oklarheter kring Marys död och misstankarna riktas mot George. Mysteriet innefattar dock en spåkvinna som vid sin ankomst direkt meddelat att det fanns ondska och fara i huset, och hon efterlämnade ett brev som lydde: ”Jag har sett in i framtiden. Tag er i akt innan det är för sent. Akta er för fullmånen. Den blå primulan betyder varning. Den blå stockrosen betyder fara. Den blå pelargonen betyder död…” Men vem var spåkvinnan egentligen? Kan det ha att göra med den förra sköterskan Miss Instow som hade ett mycket gott öga till George och som gärna hade blivit hans nya fru? Och sköterskan Syster Copling, som var den som skötte Mary på slutet – vad är hennes roll i det hela egentligen? Denna novell är en klassisk Agatha Christie-deckare där Miss Maple med sin slughet lyckas lista ut sanningen bara genom att tänka.
I denna Agatha Christie-novell så har en ung flicka hittats död i floden och allt tyder på att hon dränkt sig för att hon ”råkat i olycka”. Men Miss Maple anar oråd och trots att hon inte har, som hon själv säger det, någon egentlig kunskap om hur man löser ett fall, så har drar hon slutsatser utifrån ett liknande fall och räknar ut vem mördaren är. Hon tar hjälp av Sir Henry Clithering, före detta chef för Scotland Yard, för att samla ihop de bevis som behövs för att få mördaren att erkänna sitt brott. Och naturligtvis har Miss Maple rätt, det rör sig om ett mord och mördaren är inte den som vid första anblicken verkar vara den skyldiga – Ingen oskyldig man blir hängd i Miss Maples närvaro!
Hercule Poirot är en av Agatha Christies deckarhjältar. I novellen Diomedes hästar blir Poirot uppringd mitt i natten av en märkbart skärrad Doktor Stoddart som ber att Poirot ska komma över på direkten till en våning där en fyllefest spårat ur. Det som bekymrar Stoddart, som själv inte deltagit i festen, är kokainet som verkar ha flödat på festen. En av dem som finns kvar i våningen är den märkbart påverkade Sheila, en av general Grants unga döttrar, och Stoddart känner ett stort ansvar för att den unga flickan aldrig ska få tag på droger igen. Poirot tar på sig att försöka hitta den som tillgodoser ett så stort antal människor med kokain och som med hjälp av sina Diomedes hästar – som enligt en myt var ston som livnärde sig på människokött – nästlat sig in i vänskapskretsar för att hitta nya köpare av drogen som så snabbt gör människor beroende. Poirot lyckas än en gång nysta upp en invecklad historia där de som till en början verkar vara de mest oskyldiga har allt annat än rent mjöl i påsen (eller som den här gången; i fickpluntan).
Novellen Den blå karbunkeln av Arthur Conan Doyle är hämtad ur samlingen Sherlock Holmes Äfventyr (1907). Sherlock Holmes och hans medhjälpare Watson är välkända namn än idag, då det bland annat gjorts TV-serier om dem och deras idoga arbete med att lösa brott i dåtidens London. Den här gången handlar det dock inte om något brott i egentlig mening, vilket Holmes själv säger inledningsvis i ett samtal med en god vän. ”Nej, nej, den här gången är det inte något brott”, svarade Sherlock Holmes skrattande, ”endast en av dessa nyckfulla små händelser, som inträffar få och då, när fyra miljoner människor knuffas på ett område av några få kvadratmil. Mitt ibland en sådan människosvärm kan man vänta sig alla möjliga kombinationer av tilldragelser, och månget litet problem kan erbjuda sig, som är både besynnerligt och intresseväckande, utan att därför vara förenat med något brott” (s. 4).