Maninbo är det verk som betraktas som författaren Ko Uns huvudverk. Det består av en samling dikter som alla skildrar människor som författaren mött eller konfronterats med på ett eller annat sätt. Historiska personer finns också med. Tiotusen fotspår och andra dikter innehåller flera av dessa människoskildringar i berättande, ofta korta dikter. Hela verket planerades under de två år då Ko Un satt fängslad för sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Han satt i isoleringscell utan belysning och tänkte ut vad han skulle skriva om han någonsin kom ut. I dikterna möter vi vanliga människor, bönder och fiskare och deras vardag. Omgivningen må vara hård, krig eller ockupation och förtryck råder, men ändå finns både glädje och humor med.
Bokens efterord består av ett samtal mellan Ko Un och översättaren Inja Han från 2004. Där berättar författaren om hur han planerade sina verk under fängelseåren. I Maninbo ville han skildra så många som 4000 koreaners liv. Ordet manin betyder i själva verket just ”många människor”.
Ko Un föddes i sydvästra Korea i en stad som heter Kunsan 1933. Under hans barndom och uppväxttid var Korea ockuperat av Japan. Det var en tid av förtryck och koreanska språket var länge förbjudet – man fick varken tala eller skriva språket och naturligtvis inte publicera något skrivet på koreanska. Ockupationen pågick mellan 1910 och 1945 och efter andra världskriget kom uppdelningen i Nord- och Sydkorea. I det efterföljande Koreakriget fick Ko Un se många vänner och familjemedlemmar dödas. Själv räddade han sig undan och blev buddistmunk. Efter tio år som kringvandrande munk inom zenbuddismen lämnade han munklivet, debuterade som diktare och kom så småningom att engagera sig i kampen för demokratiska rättigheter. 1980 dömdes Ko Un för detta till livstids fängelse.
Tack vare påtryckningar från såväl internationella som inhemska organisationer släpptes Ko Un fri efter drygt två år. Han vägde då inte mer än 40 kilo. I samtalet med översättaren – som återfinns i boken – berättar han att han behövde en tid av återhämtning, sedan gifte han sig och sedan började han skriva på det diktverk han planerat under sin tid i fängelset.
Först under 1990-talet fick Ko Un amnesti och full frihet, möjlighet att resa och publicera sig under eget namn. Hans böcker kunde nu översättas och idag finns Ko Uns diktsamlingar på minst tretton språk. ”Det kommer att bli flera i framtiden”, säger han till översättaren Inja Han.
Lyssna till en uppläsning med Ko Un på Youtube.
Den unge mannen Juan Preciado, kommer till den mexikanska byn Comala, för att söka efter sin far, Pedro Páramo, vilket han lovat sin mor vid hennes dödsbädd. Så småningom förstår Juan, och även läsaren, att fadern, en mäktig och ond man, är död liksom även övriga bybor… Juan Preciado börjar själv att undra över var han egentligen befinner sig. Vålnaderna som han träffar i Comala bidrar med en pusselbit var till historien om Pedro Páramo och om varför Comala med sina invånare har gått under.
Denna diktsamling innehåller dikter av den legendariska iranska författaren 
Som familjens enda barn har det alltid varit självklart för Ánte att han ska fortsätta arbetet med renarna. Hans liv är präglat av de samiska traditionerna som ger trygghet och gemenskap samtidigt som han blir alltmer varse att samerna är en minoritet som varit väldigt utsatta för diskriminering genom åren. Vad ingen annan vet är att Ánte har börjat få känslor för sin bästa vän Erik – Ántes hjärta slår vilt så fort de ses – men Ánte ser det som en omöjlighet att han någonsin ska kunna berätta vad han känner. Han vet att personer som tidigare kommit ut som homosexuella har drivits ut ur gemenskapen och bort från Jokkmokk, och Ánte vill absolut inte lämna det liv han lever. Vad ska hans föräldrar säga? Klasskompisarna? Resten av släkten? Han måste välja – eller?
Naima har sommarlov och absolut ingenting att göra. Hon bor i en pytteliten by, hennes mamma bara läser och hennes bästa kompis är bortrest. Men så en dag flyttar Lisen och hennes familj in i huset bredvid. Naima och Lisen blir vänner direkt och påbörjar sommarens viktigaste uppdrag, att hitta ett rum till Lisen. De bestämmer sig för att sova en natt i varje rum i hela huset, även badrummet, hallen och bastun. Sovsäckarna flyttas till och med ut till kaninburen och lekstugan.
En morgon när broder Edik går ut med frukost till klostrets vanligtvis så ilskna get Answelica så ser han till sin fasa att det ligger ett barn hopkurat bredvid geten! Av egen erfarenhet vet munken hur argsint geten är och han ser framför sig att det kommer att bli katastrof. Men geten verkar tvärtom vilja skydda barnet och Edik bär med sig den dödssjuka flickan in i klostret där geten sedan aldrig viker från hennes sida. Det enda flickan minns är att hennes namn är Beatrice och att hon bär på en stor sorg. Det visar sig att Beatrice kan läsa och skriva, vilket endast är tillåtet för ett fåtal utvalda personer – och de är alla män. Edik klipper Beatrice hår och förklarar för henne att hon måste hålla det hemligt att hon kan läsa och skriva, annars kommer hon att råka illa ut.