Bengt har sommarlov men trots värmen och trots att föräldrarna tjatar på honom om att gå ut och leka så vill han helst stanna inne. På gården finns grannbarnen och de är hemska. De tre jämnåriga barnen roar sig med att mobba Bengt så fort de ser honom. Det har gått så långt att Bengt har överfört deras syn på honom på sig själv. Om han bara inte var så äcklig så skulle de ju lämna honom ifred? Men en dag så träffar han strykarhunden Jagger och Jagger sporrar honom att ge igen och visar honom hur skönt det kan kännas att hämnas på sina plågoandar. Den här berättelsen skaver. Det finns inga enkla lösningar på Bengts problem, det gör det sällan i verkliga livet när det handlar om mobbning. Men även om Jaggers uppdykande i Bengts liv är uppskakande och ger honom nya problem så vinner han självrespekt och bättre självkänsla. Han vinner en (komplicerad) vänskap med Jagger men också ett nytt sammanhang, en grupp ovanliga vänner som han kan vara sig själv med. Till sist spiller Bengts nyvunna styrka över på hans snälla men ryggradslösa föräldrar. Skildringen av hur de vuxna blundar och slätar över det grannbarnen gör mot Bengt på gården för alla att se är nästan det bästa i boken. Men visst kan vuxna läsare tycka att det är lite för mycket ”fult språk”, Jagger som lever som uteliggare och har ett mörkt förflutet svär friskt. Det gör Kenny, en av Bengts nya kompisar, också. Men som Bengts mamma säger: ”Bengts pappa sa visst också rätt mycket fula ord när han var liten. Sånt ska växa bort har jag hört.”
Talande djur som gestaltar marginaliserade eller utstötta personer i samhället är återkommande i Frida Nilssons böcker, i den här boken möter vi en hund som är uteliggare och i Apstjärnan är det en gorilla som blir Jonnas adoptivmamma. Det kan vara intressant att läsa båda titlarna och jämföra!
Frida Nilsson är en av Sveriges bästa författare. Den här boken nominerades till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris.
Närhelst vi hör om människor på flykt av olika skäl nu i vår tid är det väl värt att påminna om vår egen inte alltför avlägsna historia. Karl-Oskar, Kristina, Ulrika och alla de andra lämnade Sverige för att de ville komma undan svält, fattigdom och förföljelse. De lämnade allt för att de hoppades att livet skulle bli bättre i Amerika. Att åka från sitt hem, från släkt och alla vänner som blev kvar måste ha krävt både mod och kanske en förtvivlad beslutsamhet, livet var ju inte lätt. Och resan över havet var lång och svår och inte var det lätt att veta hur det skulle bli i det nya landet. Wilhelm Mobergs stora epos gavs ut första gången 1949, Utvandrarna är den första av fyra böcker om Karl-Oskar och Kristina. Nu är den utgiven på LL-förlaget i lättläst version, återberättad av Cecilia Davidsson. Vi tycker att den här utgåvan är väldigt fin och den skildrar en viktig bit av vår svenska historia. Den är dessutom spännande och kan tjäna som underlag för många samtal, både om Sverige förr och idag och om flykt och flyktingar i världen. Lärarhandledning till boken finns här: 
I sin lyrik besjunger Sapfo kärleken. Hennes dikter tillkom, under slutet av 600-talet f.kr, i en oral (muntlig) tradition, för att framföras sjungande, ackompanjerade av lyra. Sapfo använde många olika versmått i sina formfulländade dikter. Det versmått som blivit mest känt är det som också uppkallats efter henne och som kallas sapfisk strof eller sapfisk vers. Men det finns också många andra skrivtekniska finesser i Sapfos diktning som det kan vara intressant att titta på och samtala om, som t. ex användningen av upprepningar, melodik (melodisk struktur), kiasmer (korsställning) och onomatopoetik (ljudhärmande).
Alfons blev så arg på lillkillen att han slog till honom och nu känns det som om det ligger ett odjur under Alfons säng som gör att han inte kan somna. När han letar efter lillkillen dagen efter kan han först inte hitta honom. Alfons vill ju så gärna säga förlåt!
Japans körsbärsblomspoesi kan te sig preciös, fadd och saftlös för en enkel västerlänning. Icke så mästaren Matsuo Basho, en av de fyra stora japanska haikumästarna, vars skarpa iakttagelse mynnar i lika skarpt uttryck och förmedlar stark närvaro. Dikterna handlar om möten med människor och platser, där någonting obegripligt stort och ensamt klingar. Djupare mening kan utgöra underlag för buddhistisk kontemplation.
”I Brasilien är vi stolta över vår sammansatta kultur och våra olika ursprung. Den här boken hyllar glädjen över att vara tillsammans och rikedomen i olikheterna. Välkomna som mina gäster!” skriver den brasilianska författaren Ana Maria Macado i förordet till Wow vilket kalas!