1941 belägras staden Leningrad av den tyska armén. I staden bor Vera med sina föräldrar, storasyster Nina och katten Binka, och om allt hade varit som vanligt så hade hon börjat i klass 4 i skola nummer 97 till hösten. Men ingenting blir som vanligt. När beskedet om belägringen når Leningradborna börjar de som kan att hamstra mat och andra förnödenheter, och till en början tycker Vera att det är ganska spännande; Hon får hjälpa till att handla och göra andra vuxensaker och hon känner sig viktig och betydelsefull. Men när det börjar gå flyglarm var och varannan dag, pappa skickas ut i kriget och Nina blir krigsplacerad, då tycker Vera inte att det är så spännande längre. Hon spenderar dagarna med att stå i olika ransoneringsköer, och det börjar bli ont om mat.
Den mat de lagrade i början av belägringen tar slut alldeles för snabbt och vintern är lång och kall. I matköerna faller folk ihop döda av hunger och köld och över allt och alla ligger som en bedövande hinna – ingen varken orkar göra eller känna något annat än hunger.
Hungern gör att man äter allt: Bröd som smakar sågspån och soppa kokad på ett läderbälte. Ett efter ett försvinner husdjuren. För att värma sig eldar man allt som man kommer över som möbler, gravkors och andra ägodelar. En efter en eldar Vera och hennes mamma upp familjens böcker – men inte utan att ha läst dem först! Kriget blir Veras vardag och det känns som om det aldrig kommer att ta slut. Men så börjar det pratas om evakuering och Vera och hennes mamma ser en möjlighet att få lämna staden.
Detta är en fiktiv berättelse om en sann historia och den känns nästan kusligt aktuell. Det är en berättelse om hopplöshet, men också om att mitt i denna hopplöshet hitta små små glädjeämnen som en varm soppa, en extra brödskiva eller hjälpande hand. Med ett ganska rakt och enkelt språk skildras kriget ur Veras perspektiv. och förutom att vara en läsupplevelse i sig så kommer boken ge upphov till mycket att samtala om i klassrummet. Vi tycker att man kan läsa den från årskurs 5.
En lärarhandledning till boken finns här: Lärarhandledningar – Cirkbloggen
Den japanska flickan Sadako var två år då atombomben föll över hennes hemstad Hiroshima i slutet av andra världskriget. Hon klarade sig till synes utan skador, men då hon var 11 år drabbades hon plötsligt av yrselanfall och läkarna konstaterade att Sadako hade drabbats av ”atombombssjukan”, leukemi, som en följd av strålningen hon u
svårt. Boken, som vi har både på svenska och engelska, är inte svår och berättelsen griper tag även om den är kort med sina nio korta kapitel på knappt 60 sidor text och illustrationer. Det finns mycket att prata om under och efter läsningen om Sadako, inte minst de vuxnas oförmåga att erkänna verkligheten fast barnen förstår hur det ligger till men också om att krig och konflikter lämnar spår även många år efter att de är slut.
I En vårmorgon ställer sig en mor och en far frågan huruvida deras dotter någonsin skulle kunna förlåta dem för att de satte henne till världen nu när den blivit så hemsk. Skulle de ens ha skaffat henne om de visste vad som skulle hända? En stund senare sparkar SS-männen in dörren för att ta med sig den lilla judiska familjen. När fadern så ser en sista möjlighet att rädda sin dotters liv tar han chansen – bara för att en stund senare stå med henne livlös i famnen.
I novellen Den sista vägen tvingas alla judiska familjer i ett galizianskt getto att göra ett fruktansvärt val: antingen skickar man en person från familjen till deportation, eller så måste hela familjen deporteras. Men hur ska man kunna välja det? Och vem ska göra det valet?
Kylig vår skildrar en grupp människor som nyss kommit fram ur den bunker där de länge har gömt sig undan krigets fasor. Den verklighet som möter dem är inte den som de fantiserat om så länge. Den mat de längtat efter känner de ingen aptit inför, deras älskade finns inte längre kvar och trots freden känner de inte den glädje som människor omkring dem. Kriget må vara slut, men vad väntar egentligen nu? Åt vilket håll börjar man gå när man inte vet vad eller vem man letar efter?
Under en historielektion om andra världskriget frågar sig eleverna hur nazismen kunde få så stort inflytande så snabbt och deras lärare Ben bestämmer sig för att genomföra ett experiment. Han startar organisationen Vågen för att få eleverna att förstå hur lätt det är att börja styras av någon annan. Han börjar med att införa regler för lydnad och uppförande i klassrummet och presenterar en kraftfull slogan och inom kort får han med sig majoriteten i klassen. Det tar dock inte lång tid innan Ben är så uppslukad av sin nya roll som Vågens ledare att han tappar kontrollen över hur Vågen utvecklas och sprider sig bland skolans elever. Genom eleven Laurie Saunders ögon får vi följa Vågens framfart. Hon är en av få som ifrågasätter hur mycket Vågen alltmer påverkar hennes vänner, och snart är hon i stort sett den enda som i allt starkare motvind kämpar för att de andra ska inse att Vågen håller på att ta kontroll över dem alla.
Lale Sokolov kommer till Auschwitz-Birkenau 1942. Han beordras att tatuera de medfångar som väljs ut för att de ska få ”leva”, det vill säga arbeta sig till döds i stället för att gasas ihjäl. Lale stålsätter sig och utför sin uppgift med mekanisk effektivitet. Lale inser tidigt vilket öde han och de andra i lägret är på väg att möta, men han bestämmer sig för att han ska överleva. För att göra det ser han till att bli ”vän” med sina fångvaktare och även med Viktor, en arbetare som kommer till lägret på dagtid. Viktor ger mat och choklad till Lale och Lale smugglar till Viktor juveler och annat som fångarna har sorterat fram från fångarnas beslagtagna bagage. Lale är smart och listig och på så sätt lyckas han göra sitt eget och andra fångars liv aningens bättre. I fånglägret står en dag en ung kvinna framför honom, Gita. Han blir blixtförälskad och bestämmer sig för att det är kvinnan i hans liv.