Precis när Hildes mamma ska börja laga middag händer det: grannarna tvärsöver gatan blir hämtade i en lastbil med täckt flak.
Och medan Hilde har fullt upp med att inse att bästa vännen Elsbeth försvunnit för alltid rusar människor in i det tomma huset. Mamma också. Andra plockar med sig duntäcken och möbler, men Hildes mamma ropar inifrån köket:
– Kom och sätt dig! Skynda på!
Birnbaums skulle just äta, de också. Och maten är fortfarande varm.

I det Tyskland som styrdes av Adolf Hitler växte en hel generation barn och ungdomar upp. De gick i skolan och fick lära sig om den tyska rasens överlägsenhet, de var med i ungdomsföreningar där de fick dela ut medaljer till kvinnor som fött många barn åt Führern och de blev av med klasskamrater som fraktades till koncentrationsläger. De var där.
I Gudrun Pausewangs Jag var där kommer deras röster till tals, en och en, med det som de minns och det som de inte vill minnas. Det är korta berättelser om att se sina judiska grannar bli hämtade av Gestapo, om att inte längre få leka med bästa kompisen, om att längta efter att få gå ut i kriget med mera. Många av berättelserna är verkligen gripande och tänkvärda.