Ansiktet är en av människokroppens viktigaste delar. Där finns näsan som tar in lukterna, munnen som både tar in födan och som ger oss möjlighet att tala och forma ord, ögonen som ser och alla små muskler som på olika sätt gör det möjligt för oss att uttrycka känslor med vårt
minspel. Det är också det första man ser hos en människa. ett vackert ansikte är oftast en tillgång – inte minst för kvinnor. Men skönhet är inte ofarligt. Skönhet kan väcka begär. Och avvisat begär kan väcka vrede och våld.
Ett otäckt sätt att straffa och förstöra för flickor och kvinnor som avvisat en man, är att förstöra deras ansikte med syra. Detta händer tyvärr alltför ofta, bland annat i Bangladesh.
Det är där händelserna i författaren Monica Zaks bok Kasta syra utspelar sig.
Mariza är tonårsflickan med det söta ansiktet och det smittande skrattet som, till föräldrarnas glädje och stolthet, är duktig i skolan och har en ljus framtid med studier och yrkesliv framför sig. Tills hon – och hennes far – avvisar grannpojkens oönskade uppvaktning och frieri och han straffar henne med att kasta syra i hennes ansikte.
Pojkens familj är rikare och inflytelserikare – han straffas inte. Men Marizas liv är förstört även om hon överlever. Tills hon en dag träffar en annan ung kvinna som överlevt och hittat en väg tillbaka..
Boken är kort – 75 sidor – och berättelsen berättad i korta ögonblicksbilder, inre dialoger, minnesbilder och ett avslut som andas styrka och hopp trots allt. Det är inget litterärt mästerverk – men det är en viktig berättelse.
Förlagorna till Mariza och de övriga flickorna/kvinnorna som dyker upp i berättelsen finns på riktigt. Och den orättvisa och brist på straff för förövarna som boken berättar om är tyvärr också verklighet, i ett samhälle där pengar och kön är avgörande för om man får rätten på sin sida .
Men verkliga är också ASF – Acid Survivors Foundation – som är den organisation som blir Marizas och många andras räddning. Det är det som gör att man står ut – att det trots allt också finns godhet och engagemang i en galen och våldsam värld. Det behöver vi minnas och prata med varandra om!