Den japanska flickan Sadako var två år då atombomben föll över hennes hemstad Hiroshima i slutet av andra världskriget. Hon klarade sig till synes utan skador, men då hon var 11 år drabbades hon plötsligt av yrselanfall och läkarna konstaterade att Sadako hade drabbats av ”atombombssjukan”, leukemi, som en följd av strålningen hon utsattes för när atombomben föll.
Då Sadako lagts in på sjukhus kom hennes bästa vän Chizuku till henne med en trana vikt av guldpapper. Chizuku berättade legenden om den heliga tranan; Att den som blivit sjuk ska vika tusen tranor för då ska gudarna göra en frisk igen. Chizukus trana i guld blev den första av Sadakos tusen tranor, för Sadako började själv att vika tranor med hopp om att det skulle göra henne frisk igen.
Sadako hann vika 644 tranor, som alla svävade i taket till hennes rum på sjukhuset, innan hon somnade in för alltid, 12 år gammal.
Hennes klasskamrater, som var djupt chockade av hennes död, vek då 356 tranor till hennes begravning så att tusen tranor kunde följa med Sadako i graven. Ett år senare hade hennes klasskamrater och barn över hela Japan och i nio andra länder samlat ihop pengar till ett minnes-och fredsmonument – en staty av Sadako med en gyllene trana i handen som står i Fredsparken i Hiroshima. ”Detta är vårt rop. Detta är vår bön: Fred i världen” är inskriptionen på monumentet.
Författaren Eleanor Coerr bodde några år i Japan och hörde då berättelsen om Sadako. Hon beslöt sig för att berätta hennes historia och skrev boken Sadako och de tusen papperstranorna, en berättelse som nu förvandlats till en modern klassiker som lästs av generationer av barn och unga i många länder. Det är en tidlös berättelse om mod, kärlek och hur viktigt det är att hitta något att knyta sitt hopp till när livet är
svårt. Boken, som vi har både på svenska och engelska, är inte svår och berättelsen griper tag även om den är kort med sina nio korta kapitel på knappt 60 sidor text och illustrationer. Det finns mycket att prata om under och efter läsningen om Sadako, inte minst de vuxnas oförmåga att erkänna verkligheten fast barnen förstår hur det ligger till men också om att krig och konflikter lämnar spår även många år efter att de är slut.
Det är första skolveckan efter sommarlovet och en värmebölja hänger kvar. Hettan är tryckande i klassrummet och det enda som Oliver och Leo längtar efter är att åka och bada. De bestämmer att de ska ses vid det vanliga klippbadet, där de brukar kunna bada helt ensamma. ”Ingenting kan stoppa mig från att bada idag!” säger Leo. Först måste dock Oliver cykla hem och gå ut med sin hund. När han sedan cyklar mot badet hör han sirener. Är det brandkåren som rycker ut? Oliver kommer till badplatsen lite försenad, men där syns inga spår efter Leo, varken cykel eller kläder. Så plötsligt så är Leo där ändå. Han överraskar Oliver och drar ned honom under vattnet. Det är typiskt Leo att göra så, men kan han inte simma lite väl länge under vattnet… Dessutom ser Leo nästan genomskinlig ut när han sedan står och torkar på klippan, och han försvinner lika fort och oförklarligt som han dök upp.
Det finns en första gång för allt: Den första förälskelsen, den första gången man blir dumpad, den första stora sorgen. Första gången man får vara riktigt nära och första gången någon är alldeles för långt bort. Denna novellsamling innehåller en blandning av första-gången-händelser och känslan av allt efteråt är förändrat.
Ollie har nyligen förlorat sin mamma och vill helst av allt bara bli lämnad ifred med sin sorg, hon trivs bäst i ensamhet med böcker som sitt enda sällskap. En dag när hon åker till en badplats som är hennes favoritställe så ser hon en gråtande kvinna som är i färd med att kasta en bok i sjön. Men Ollie kan inte tillåta att en bok ska gå det ödet till mötes så hon tar boken från kvinnan och skyndar sig hem. Hon börjar läsa boken som handlar om en flicka som älskas av två bröder, och om en överenskommelse med en leende man som kan ge dig det du önskar mest av allt – men då måste du vara redo att själv offra något.
”Där byggdes ett skepp uti Norden; Albertina, så var skeppets namn.”
Den fantastiska Ivan är en gorilla; en riktigt ståtlig silverrygg. Trots att han bor i en bur i en jättestor galleria bredvid en motorväg och varje dag blir begapad av en massa människor så trivs han med sitt liv – I alla fall är det vad han intalar sig själv. Han tittar på TV, målar tavlor som säljs i presentaffären och pratar med sina kompisar hunden Bob och elefanten Stella. Men en dag flyttar elefantungen Ruby in i buren bredvid, och när hon berättar om hur hon fångats in och skiljts från sin övriga familj så börjar Ivan inse att han och de andra djuren faktiskt är fångar. Hans egna minnen om hur han som ung såg sina föräldrar bli dödade och hur han sedan fördes bort från sin djungel för att först bli en sällskapsapa och sedan en motorvägsgorilla börjar dyka upp. När Mack, gallerians chef, inte får elefantungen Ruby att göra som han säger blir han hotfull och våldsam och Ivan inser att han måste göra något innan det är för sent. Med hjälp av sin konstnärliga talang ser han till att skapa uppmärksamhet kring djurens situation i gallerian och de blir så småningom flyttade till ett stort och fint zoo.