Detta är en berättelse om att vara tillräckligt stor för att förstå vad som händer, men ändå för liten för att tas på allvar.
Bao är elevrådsordförande och aktiv i miljöfrågor. Hon ska delta i ett möte med rektorn, föräldrarådet och kommunen och har förberett en lista på förslag hur skolan ska kunna miljöcertificeras; Bland annat innehåller listan förslag på mindre biltrafik kring skolan och att man ska spara på el och slänga mindre mat. Men det enda som händer är att hon blir klappad på huvudet och får höra ”Jättefint – det här får vi utreda”. Däremot verkar ett förslag om att bygga ut parkeringsplatsen vid skolan så gott som redan vara klubbat och när Bao ifrågasätter detta svarar rektorn att ”Barn kan faktiskt dö om inte trafiken blir säkrare”, vilket i sin tur får Bao att kontra med att ”barn dör av klimatförändringar också”. Om parkeringsplatsen ska byggas ut innebär det att den skog som Bao och hennes vänner tillbringar mycket av sin tid i kommer jämnas med marken och Bao bestämmer sig för att göra allt för att stoppa detta.
Det är dock lättare sagt än gjort. Baos vänner, som till en början visat engagemang, börjar tröttna på att lyssna på hennes ständiga prat om miljöfrågor, de vuxna lyssnar inte alls och ingen verkar riktigt bry sig. Bao känner sig väldigt ensam i sin kamp, men hennes största rädsla är att hon ska sluta vara rädd och bli lika likgiltig inför klimatfrågorna som de vuxna – Bao vill inte glömma att det brinner! Till slut fattar i alla fall de vuxna i omgivningen och sluter upp i den protestaktion som Bao har dragit igång och det planerade parkeringsplatsbygget stoppas.
Trots det allvarliga temat så är boken hoppfull och visar på att vi måste arbeta tillsammans för att rädda klimatet – Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det är en grafisk roman (serie) och bilderna är väldigt uttrycksfulla. Läsaren får också tips på hur man kan få omgivningen att lyssna genom att vara påläst, använda sig av sociala medier och att organisera sig med andra. Vi tycker att den passar utmärkt att läsa från årskurs fyra.
Sökresultat: 3 böcker.
Vem har sagt något om kärlek?
Författare: Elaf Ali
Från den dag då Elaf får sin första mens så förändras hennes liv. Från och med nu är hon en kvinna och med det kommer en massa förbud och begränsningar. Hon får inte längre vara ute och leka, hon måste vara försiktig när hon cyklar, absolut inte rida eller använda tampong och hon får inte vara med på skolans simlektioner. Hon får under inga omständigheter vistas ensam med pojkar och redan i årskurs nio börjar hennes mamma prata om giftermål.
Till en början reagerar Elaf med förvåning; Hennes äldre bröder har ju inga som helst regler – Varför ska det gälla henne och inte dem? Det som går upp för henne är att allt handlar om att behålla familjens heder. Förutom det förtryck som hon utsätts för hemifrån så får hon i skolan stå ut med mobbning och rasism. ”Jag känner ett tydligt mellanförskap och slits ständigt mellan två olika världar. Jag vill passa in i skolan, men jag kan inte göra något som riskerar bryta mot hedersnormerna. Varken hemmet eller skolan är platser där jag kan vara mig själv” (s. 63).
Vi får följa Elaf i tre decennier medan hon kämpar med att hitta sig själv och sin plats i samhället och hon konstaterar att ”hedersnormer är inget annat än ett gift som långsamt suger livslusten ur en”. Hennes berättelse varvas med intervjuer med hennes egna föräldrar samt med faktasidor om hederskultur. Och trots att det är en bitvis grym och sorglig berättelse så är det också en berättelse om frigörelse. Som läsare får man med sig en känsla av hopp; Det går att förändra strukturer så som hederskulturer.
Superdövis
Författare: Cece Bell
När Cece Bell var fyra år drabbades hon av en sjukdom som gjorde att hon fick en bestående hörselskada. Serieromanen Superdövis berättar om hennes barndom och hur hon upplevde det att vara ett barn med hörselskada när alla omkring henne var hörande. Cece skämdes för sin hörselskada som hon såg som ett funktionshinder som gjorde henne annorlunda. Men så småningom upptäckte hon att hennes olikhet faktiskt var en superkraft! Genom sin hörapparat kunde Cece höra sådant som andra inte kunde höra, och hon gav sig själv smeknamnet Superdövis. Men det hon önskar sig mest av allt, en vän, visar sig vara svårt att hitta trots superkrafter. Med Ceces historia kan alla läsare finna tröst och mycket att fundera på och känna igen sig i. Detta är en berättelse som med värme behandlar utanförskap och vänskap, och känslan av att bara vilja vara som alla andra och passa in. Författaren sammanfattar själv det hon till slut insåg: ”Våra olikheter är våra superkrafter”. Passar läsare från mellanstadiet och uppåt.
Lärarhandledning till boken finns här: Lärarhandledningar – Cirkbloggen