Motiveringen för Augustpriset för 2011 års svenska barn- och ungdomsbok löd:
Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog. Och Jessica Schiefauers Pojkarna är en tonårsskildring som ingen annan. Om hur vi bemöts och vilka förödande konsekvenser det kan få.
Kim, Bella och Momo ska fylla fjorton. Men de vill inte växa upp och till kvinnor begränsade i förutbestämda könsroller. Pojkarnas värderande blickar och svidande kommentarer utsätter dem för nya prövningar varje dag i skolan. Kränkta och objektifierade känner de vämjelighet över sina egna kroppar.
Tillflykten är Bellas växthus. En plats de får vara i fred på, där de kan fortsätta utklädningslekar från barndomen och hämta styrka inför morgondagen. I detta växthus har Bella drivit upp en okänd blomma, vars nektar de en natt dricker i ruset av sin lek… och de förvandlas till pojkar!
Efter denna upptäckt spenderar de dagarna som flickor, utsatta och ständigt iakttagna. Men så fort skymningen kommer ger dig sig hän som pojkar, som anonyma iaktagare. De blir snabbt indragna i ett kriminellt ungdomsgäng och snart får Momo och Bella nog. Men inte Kim. Hon kan inte få nog av den frihet pojkkroppen ger henne, hon kan inte få nog av Tony. Men han är inte intressant för henne som tjej, och hon ger efter för det stilla raseri som kärlek kan förvandlas till…
För de tre huvudpersonerna är det en frigörelse att bli pojkar, men är det bättre? Inte ens pojkarna i den laglösa verklighet Kim, Bella och Momo tar del av verkar stå utanför krav och förväntningar utifrån fastslagna normer.
