Tiotusen fotspår och andra dikter

Författare:

Maninbo är det verk som betraktas som författaren Ko Uns huvudverk. Det består av en samling dikter som alla skildrar människor som författaren mött eller konfronterats med på ett eller annat sätt. Historiska personer finns också med. Tiotusen fotspår och andra dikter innehåller flera av dessa människoskildringar i berättande, ofta korta dikter. Hela verket planerades under de två år då Ko Un satt fängslad för sitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Han satt i isoleringscell utan belysning och tänkte ut vad han skulle skriva om han någonsin kom ut. I dikterna möter vi vanliga människor, bönder och fiskare och deras vardag. Omgivningen må vara hård, krig eller ockupation och förtryck råder, men ändå finns både glädje och humor med.

Bokens efterord består av ett samtal mellan Ko Un och översättaren Inja Han från 2004. Där berättar författaren om hur han planerade sina verk under fängelseåren. I Maninbo ville han skildra så många som 4000 koreaners liv. Ordet manin betyder i själva verket just ”många människor”.

Ko Un föddes i sydvästra Korea i en stad som heter Kunsan 1933. Under hans barndom och uppväxttid var Korea ockuperat av Japan. Det var en tid av förtryck och koreanska språket var länge förbjudet – man fick varken tala eller skriva språket och naturligtvis inte publicera något skrivet på koreanska. Ockupationen pågick mellan 1910 och 1945 och efter andra världskriget kom uppdelningen i Nord- och Sydkorea. I det efterföljande Koreakriget fick Ko Un se många vänner och familjemedlemmar dödas. Själv räddade han sig undan och blev buddistmunk. Efter tio år som kringvandrande munk inom zenbuddismen lämnade han munklivet, debuterade som diktare och kom så småningom att engagera sig i kampen för demokratiska rättigheter. 1980 dömdes Ko Un för detta till livstids fängelse.

Tack vare påtryckningar från såväl internationella som inhemska organisationer släpptes Ko Un fri efter drygt två år. Han vägde då inte mer än 40 kilo. I samtalet med översättaren – som återfinns i boken – berättar han att han behövde en tid av återhämtning, sedan gifte han sig och sedan började han skriva på det diktverk han planerat under sin tid i fängelset.

Först under 1990-talet fick Ko Un amnesti och full frihet, möjlighet att resa och publicera sig under eget namn. Hans böcker kunde nu översättas och idag finns Ko Uns diktsamlingar på minst tretton språk. ”Det kommer att bli flera i framtiden”, säger han till översättaren Inja Han.

Lyssna till en uppläsning med Ko Un på Youtube.

Himlabrand

Författare:

Som familjens enda barn har det alltid varit självklart för Ánte att han ska fortsätta arbetet med renarna. Hans liv är präglat av de samiska traditionerna som ger trygghet och gemenskap samtidigt som han blir alltmer varse att samerna är en minoritet som varit väldigt utsatta för diskriminering genom åren. Vad ingen annan vet är att Ánte har börjat få känslor för sin bästa vän Erik  – Ántes hjärta slår vilt så fort de ses – men Ánte ser det som en omöjlighet att han någonsin ska kunna berätta vad han känner. Han vet att personer som tidigare kommit ut som homosexuella har drivits ut ur gemenskapen och bort från Jokkmokk, och Ánte vill absolut inte lämna det liv han lever. Vad ska hans föräldrar säga? Klasskompisarna? Resten av släkten? Han måste välja – eller?

Samtidigt som denna berättelse till stor del handlar om dagens unga samer är temat i berättelsen alltid lika aktuellt; Svårigheten att våga vara den man är är något som man kan känna igen sig i oavsett vilken bakgrund man har. Boken kan vara ett bra verktyg när det gäller värdegrundsarbete kopplat till frågor som berör hbtqi, diskriminering och normer. Vi tycker att den passar att läsa från årskurs 8 och uppåt.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Författare:

Efter tre år i Sverige blir Salar tvungen att lämna allt, efter avslag på avslag om att få stanna. Han måste fly från Sverige och kliver på tåget i Malmö. Vad väntar honom nu? Under en farlig resa genom Europa försöker han förtränga sin svenska familj och de liv han levt i Sverige.

Salar hamnar till slut i Paris och tältlägret vid Porte de la Chapelle. Där möter han Najib, som hjälper honom att hantera det svåra livet som flykting i Frankrike. Även i Svenska kyrkan hittar han en trygghet i det annars hårda livet bland råttor, rädsla och polisrazzior.

Prinsen av Porte de la Chapelle är en fiktiv berättelse som bygger på verkligheten. Författaren Annelie Drewsen har intervjuat många ungdomar som lever på gatan i Paris, många av dem med starka band till Sverige. Boken väcker många frågor och är ett bra diskussionsunderlag om exempelvis vem som passar in i ett samhälle och vem som får står utanför.

Lärarhandledning till boken finns här: Lärarhandledningar – Cirkbloggen

Sadako och de tusen papperstranorna / Sadako and the thousand paper cranes

Författare:

Den japanska flickan Sadako var två år då atombomben föll över hennes hemstad Hiroshima i slutet av andra världskriget. Hon klarade sig till synes utan skador, men då hon var 11 år drabbades hon plötsligt av yrselanfall och läkarna konstaterade att Sadako hade drabbats av ”atombombssjukan”, leukemi, som en följd av strålningen hon utsattes för när atombomben föll.
Då Sadako lagts in på sjukhus kom hennes bästa vän Chizuku till henne med en trana vikt av guldpapper. Chizuku berättade legenden om den heliga tranan; Att den som blivit sjuk ska vika tusen tranor för då ska gudarna göra en frisk igen. Chizukus trana i guld blev den första av Sadakos tusen tranor, för Sadako började själv att vika tranor med hopp om att det skulle göra henne frisk igen.
Sadako hann vika  644 tranor, som alla svävade i taket till hennes rum på sjukhuset, innan hon somnade in för alltid, 12 år gammal.

Hennes klasskamrater, som var djupt chockade av hennes död, vek då 356 tranor till hennes begravning så att tusen tranor kunde följa med Sadako i graven. Ett år senare hade hennes klasskamrater och barn över hela Japan och i nio andra länder samlat ihop pengar till ett minnes-och fredsmonument – en staty av Sadako med en gyllene trana i handen som står i Fredsparken i Hiroshima. ”Detta är vårt rop. Detta är vår bön: Fred i världen”  är inskriptionen på monumentet.

Författaren Eleanor Coerr bodde några år i Japan och hörde då berättelsen om Sadako. Hon beslöt sig för att berätta hennes historia  och skrev boken Sadako och de tusen papperstranorna, en berättelse som nu förvandlats till en modern klassiker som lästs av generationer av barn och unga i många länder. Det är en tidlös berättelse om mod, kärlek och hur viktigt det är att hitta något att knyta sitt hopp till när livet är svårt. Boken, som vi har både på svenska och engelska, är inte svår och berättelsen griper tag även om den är kort med sina nio korta kapitel på knappt 60 sidor text och illustrationer. Det finns mycket att prata om under och efter läsningen om Sadako, inte minst de vuxnas oförmåga att erkänna verkligheten fast barnen förstår hur det ligger till men också om att krig och konflikter lämnar spår även många år efter att de är slut.

Inte ens döden

Författare:

Det är första skolveckan efter sommarlovet och en värmebölja hänger kvar. Hettan är tryckande i klassrummet och det enda som Oliver och Leo längtar efter är att åka och bada. De bestämmer att de ska ses vid det vanliga klippbadet, där de brukar kunna bada helt ensamma. ”Ingenting kan stoppa mig från att bada idag!” säger Leo. Först måste dock Oliver cykla hem och gå ut med sin hund. När han sedan cyklar mot badet hör han sirener. Är det brandkåren som rycker ut? Oliver kommer till badplatsen lite försenad, men där syns inga spår efter Leo, varken cykel eller kläder. Så plötsligt så är Leo där ändå. Han överraskar Oliver och drar ned honom under vattnet. Det är typiskt Leo att göra så, men kan han inte simma lite väl länge under vattnet… Dessutom ser Leo nästan genomskinlig ut när han sedan står och torkar på klippan, och han försvinner lika fort och oförklarligt som han dök upp.

Inte ens döden av Mårten Melin är en spökhistoria som ger kalla kårar, samtidigt som vänskapen mellan Leo och Oliver är fint skildrad. Berättelsen upplagd som en novell och går att diskutera utifrån det. Vi tänker att den fungerar för årskurs 6-8.

Lärarhandledning till boken finns här: Lärarhandledningar – Cirkbloggen

Höstväsen – skräckberättelser

Författare:

I berättelsen om Nattsköterskan får vi stifta bekantskap med den riktigt skrämmande nattsköterskan Ellen som som anser att det inte behövs någon annan nattsköterska – varken död eller levande. I novellen De saknade ställs frågan var alla försvunna personer egentligen tar vägen? Och vem letar efter dem? Och efter att ha läst Alla helgons dag så kommer man vara betydligt mer försiktig med vad man önskar…
Denna samling av skräcknoveller innehåller sju riktigt läskiga berättelser om de varelser som befinner sig mittemellan den mänskliga och den betydligt dunklare världen och som i skydd av höstmörkret gör sig påminda. Passar från årskurs 7.