Den japanska flickan Sadako var två år då atombomben föll över hennes hemstad Hiroshima i slutet av andra världskriget. Hon klarade sig till synes utan skador, men då hon var 11 år drabbades hon plötsligt av yrselanfall och läkarna konstaterade att Sadako hade drabbats av ”atombombssjukan”, leukemi, som en följd av strålningen hon utsattes för när atombomben föll.
Då Sadako lagts in på sjukhus kom hennes bästa vän Chizuku till henne med en trana vikt av guldpapper. Chizuku berättade legenden om den heliga tranan; Att den som blivit sjuk ska vika tusen tranor för då ska gudarna göra en frisk igen. Chizukus trana i guld blev den första av Sadakos tusen tranor, för Sadako började själv att vika tranor med hopp om att det skulle göra henne frisk igen.
Sadako hann vika  644 tranor, som alla svävade i taket till hennes rum på sjukhuset, innan hon somnade in för alltid, 12 år gammal.

Hennes klasskamrater, som var djupt chockade av hennes död, vek då 356 tranor till hennes begravning så att tusen tranor kunde följa med Sadako i graven. Ett år senare hade hennes klasskamrater och barn över hela Japan och i nio andra länder samlat ihop pengar till ett minnes-och fredsmonument – en staty av Sadako med en gyllene trana i handen som står i Fredsparken i Hiroshima. ”Detta är vårt rop. Detta är vår bön: Fred i världen”  är inskriptionen på monumentet.

Författaren Eleanor Coerr bodde några år i Japan och hörde då berättelsen om Sadako. Hon beslöt sig för att berätta hennes historia  och skrev boken Sadako och de tusen papperstranorna, en berättelse som nu förvandlats till en modern klassiker som lästs av generationer av barn och unga i många länder. Det är en tidlös berättelse om mod, kärlek och hur viktigt det är att hitta något att knyta sitt hopp till när livet är svårt. Boken, som vi har både på svenska och engelska, är inte svår och berättelsen griper tag även om den är kort med sina nio korta kapitel på knappt 60 sidor text och illustrationer. Det finns mycket att prata om under och efter läsningen om Sadako, inte minst de vuxnas oförmåga att erkänna verkligheten fast barnen förstår hur det ligger till men också om att krig och konflikter lämnar spår även många år efter att de är slut.