I sin lyrik besjunger Sapfo kärleken. Hennes dikter tillkom, under slutet av 600-talet f.kr, i en oral (muntlig) tradition, för att framföras sjungande, ackompanjerade av lyra. Sapfo använde många olika versmått i sina formfulländade dikter. Det versmått som blivit mest känt är det som också uppkallats efter henne och som kallas sapfisk strof eller sapfisk vers. Men det finns också många andra skrivtekniska finesser i Sapfos diktning som det kan vara intressant att titta på och samtala om, som t. ex användningen av upprepningar, melodik (melodisk struktur), kiasmer (korsställning) och onomatopoetik (ljudhärmande).
Av alla de cirka 500 dikter som Sapfo tros ha skapat finns, förutom diktfragment, bara en enda dikt kvar i sin helhet. År 2004 upptäcktes en ny dikt av Sapfo i en papyros på Kölns universitet. Även den finns med i samlingen Dikter och fragment.
