Berättarjaget ligger vaken på natten och är rädd – det finns ju så mycket att vara rädd för på natten som inte finns på dagen! Fast egentligen är inte berättaren rädd för mörkret, utan bara för vad som kan gömma sig i det; spöken och varulvar och skelett som står i garderoben och skallrar med sina ben. Den som ändå hade haft en liten varm tass i mörkret att hålla i! Men kanske är det egentligen så att alla spöken och varulvar också är rädda på natten? Kanske behöver de också någon som håller dem i tassen?
I diktboken Varm tass i mörkret visar Mårten Melin att poesi inte behöver rimma. En dikt kan vara uppbyggd som en berättelse, bara med färre ord och med ett mer koncentrerat innehåll. En dikt kan vara de tankar som dyker upp på bussen, på lektionen – eller på natten!
