Den blå pelargonen

Författare:

Miss Marple, Agatha Christies deckardrottning, blir inbjuden till en middag med anledning av att en av gästerna har ett mysterium som han vill diskutera. Han har en god vän, George, som efter att ha levt i ett eländigt äktenskap med sin neurotiska fru Mary som hunsat honom för jämnan, nyligen blivit änkling. Det finns dock en hel del oklarheter kring Marys död och misstankarna riktas mot George. Mysteriet innefattar dock en spåkvinna som vid sin ankomst direkt meddelat att det fanns ondska och fara i huset, och hon efterlämnade ett brev som lydde: ”Jag har sett in i framtiden. Tag er i akt innan det är för sent. Akta er för fullmånen. Den blå primulan betyder varning. Den blå stockrosen betyder fara. Den blå pelargonen betyder död…” Men vem var spåkvinnan egentligen? Kan det ha att göra med den förra sköterskan Miss Instow som hade ett mycket gott öga till George och som gärna hade blivit hans nya fru? Och sköterskan Syster Copling, som var den som skötte Mary på slutet – vad är hennes roll i det hela egentligen? Denna novell är en klassisk Agatha Christie-deckare där Miss Maple med sin slughet lyckas lista ut sanningen bara genom att tänka.

Döden i floden

Författare:

I denna Agatha Christie-novell så har en ung flicka hittats död i floden och allt tyder på att hon dränkt sig för att hon ”råkat i olycka”. Men Miss Maple anar oråd och trots att hon inte har, som hon själv säger det, någon egentlig kunskap om hur man löser ett fall, så har drar hon slutsatser utifrån ett liknande fall och räknar ut vem mördaren är. Hon tar hjälp av Sir Henry Clithering, före detta chef för Scotland Yard, för att samla ihop de bevis som behövs för att få mördaren att erkänna sitt brott. Och naturligtvis har Miss Maple rätt, det rör sig om ett mord och mördaren är inte den som vid första anblicken verkar vara den skyldiga – Ingen oskyldig man blir hängd i Miss Maples närvaro!

Diomedes hästar

Författare:

Hercule Poirot är en av Agatha Christies deckarhjältar. I novellen Diomedes hästar blir Poirot uppringd mitt i natten av en märkbart skärrad Doktor Stoddart som ber att Poirot ska komma över på direkten till en våning där en fyllefest spårat ur. Det som bekymrar Stoddart, som själv inte deltagit i festen, är kokainet som verkar ha flödat på festen. En av dem som finns kvar i våningen är den märkbart påverkade Sheila, en av general Grants unga döttrar, och Stoddart känner ett stort ansvar för att den unga flickan aldrig ska få tag på droger igen. Poirot tar på sig att försöka hitta den som tillgodoser ett så stort antal människor med kokain och som med hjälp av sina Diomedes hästar – som enligt en myt var ston som livnärde sig på människokött – nästlat sig in i vänskapskretsar för att hitta nya köpare av drogen som så snabbt gör människor beroende. Poirot lyckas än en gång nysta upp en invecklad historia där de som till en början verkar vara de mest oskyldiga har allt annat än rent mjöl i påsen (eller som den här gången; i fickpluntan).

Den blå karbunkeln

Författare:

Novellen Den blå karbunkeln av Arthur Conan Doyle är hämtad ur samlingen Sherlock Holmes Äfventyr (1907). Sherlock Holmes och hans medhjälpare Watson är välkända namn än idag, då det bland annat gjorts TV-serier om dem och deras idoga arbete med att lösa brott i dåtidens London. Den här gången handlar det dock inte om något brott i egentlig mening, vilket Holmes själv säger inledningsvis i ett samtal med en god vän. ”Nej, nej, den här gången är det inte något brott”, svarade Sherlock Holmes skrattande, ”endast en av dessa nyckfulla små händelser, som inträffar få och då, när fyra miljoner människor knuffas på ett område av några få kvadratmil. Mitt ibland en sådan människosvärm kan man vänta sig alla möjliga kombinationer av tilldragelser, och månget litet problem kan erbjuda sig, som är både besynnerligt och intresseväckande, utan att därför vara förenat med något brott” (s. 4).
Den blå karbunkeln är en synnerligen dyrbar blå sten som försvinner från en grevinna för att några dagar senare dyka upp i krävan på en gås hemma hos ett mycket förvånat stadsbud. Hur det har gått till? Ja, det måste ju förstås Holmes bringa klarhet i.

Prinsessan och mördaren

Författare:

En ung kille hittas vid en soptipp. Han lever men har utsatts för sexuella övergrepp och strypförsök. Det är upptakten på denna gastkramade mordgåta. Men detta är inte bara en thriller. Det är minst lika mycket en bok om några ungdomar i stockholmsförort; deras vardag i plugget, fester, familjer och förälskelser. Markus är kär i Nina som är kär i gitarristen Jajje. Teo är Markus kompis som är på glid (skiter i plugget, slåss gärna och röker på med de äldre polarna). Lenita är rikemansdotter och klassens manipulatör. Hon bestämmer vem som är bjuden på fest och vem som sitter vid hennes bord i skolmatsalen. Nina, pappas Prinsessa, är ny i plugget och vet att hon behöver Lenitas accepterande lika mycket som hon avskyr spelet om ledarens gunst. Markus själv känner sig vilsen när föräldrarna separerar och syrran stuckit till Dublin.

Vår historia

Författare: ,

När jag som barn fick frågan om jag gillade att läsa svarade jag nej. Jag läste bara serietidningar och för mig var det inte riktig läsning. Åren har gått och jag har förstått att ett seriealbum kan berika vår kunskapsbank och våra föreställningsvärldar i lika hög grad som en bok”

Så skriver fotbollsstjärnan och författaren Lilian Thuram i förordet till sin bok Vår historia. Som naturligtvis är en seriebok – och som i allra högsta grad berikar vår kunskapsbank om Västindiens historia , ett område lika okänt som en oupptäckt världsdel för många av oss.

Vår historia är inte en bok om fotboll – trots att Liliam Thuram under många år var en av Frankrikes och den internationella fotbollens stora stjärnor – det är en bok om något mycket större än så.
Boken inleds med hans egen och familjens historia, barndomen på Guadeloupe, flytten till Paris på 80-talet, uppväxten och mötet med rasismen i Frankrike. I berättelsen har han låtit sitt 9-åriga barndomsjag möta en mytisk figur på en bänk i den parisiska förorten: Neddo, den ursprungliga människan som har ansvaret för att den universella  harmonin upprätthålls. Neddo ska överföra sin kunskap till de efterkommande – i detta fall berättar han Lilians eget folks historia från Guadeloupe, något som Lilian inte kände till. Om frihetshjältarna  Solitude och Louise Delgre,  som i början av 1800-talet försökte försvara sig då den franske kejsaren Napoleon ville återinföra slaveriet som hade avskaffats bara några år innan. En kamp med omöjliga odds och ett tragiskt slut – men en viktig del av historien. Neddo berättar också om den haitiske vetenskapsmannen Joseph Atenor Firmin som i mitten av 1800-talet kämpade emot den rådande föreställningen att det fanns olika mänskliga ”raser” baserade på hudfärg och att det fanns en given maktordning.

Vår historia är en snyggt tecknad och välskriven bok, som ger många nya infallsvinklar och kunskaper, viktiga i en värld där vi lever tillsammans men har våra rötter på olika ställen. Det är en berättelse om att hitta rätt i en ny miljö, en dramatisk och delvis våldsam historisk berättelse , en berättelse som innehåller både resonemang och reaktioner – kort sagt en riktigt bra bok!
Styrkan med serieformen är att miljöerna kan ses och upplevas utan att behöva beskrivas i ord, likaså känslorna. Det reducerar mängden text – men berättelsen är lika stark och fullödig som en betydligt ordrikare bok.
Den som tecknat bilderna är  den kanadensiska konstnären Sam Garcia och  Lilian Thurams medförfattare är Jean-Christophe Camus.  Med Vår historia har Lilian Thuram bevisat hur galen hans egen uppfattning om läsning var då han var barn –  läsningen av den här serieboken är verkligen ”riktig” – och viktig – läsning!