”Dagarna blir så långa när någon är död”, tänker Jonna. Hennes storebror Johan tog sitt liv för snart ett år sedan och hon känner mest ilska. Hur kunde han lämna henne när det fanns så mycket kvar som han inte hade lärt henne? Så mycket de inte hunnit göra tillsammans? Omgivningen förväntar sig att allt bara ska vara som vanligt men ingenting kommer ju någonsin att bli det minsta vanligt igen. Jonna har känslan av att hon flyter runt i ett vakuum av kompakt mörker och gråta kan hon inte göra för då dör hon.
Men en dag hittar hon en lapp i en av sina vinterstövlar; Guten Tag, står det. Lappen är från Johan och efter hand hittar hon fler lappar från honom. Lapparna leder henne till en stuga på landet där Johan brukade vara och hon letar febrilt efter fler ledtrådar för att få svar på den största av alla frågor: Varför?
I sitt sökande får hon oväntad hjälp av stuggrannen Ruben, och mellan dem växer något fram som gör att den hårda knuten i Jonnas mage långsamt, långsamt börjar att lösa upp sig – men om man gråter dör man ju – eller?
Mia Öströms bok behandlar ett ämne som väcker många tankar och känslor. För det är inte bara personen som dör som försvinner, utan även det liv som omgivningen levde. De som blir kvar ska försöka förstå och acceptera vad som har hänt, och samtidigt försöka leva vidare. Varför väljer en ung människa att avsluta sitt liv när det precis har börjat? Och hur ska man som närstående lära sig att stå ut med den obeskrivligt smärtsamma förlusten? Boken lämnar inga tydliga svar på frågor som dessa, utan lämnar mycket utrymme för reflektion och diskussion. En viktig bok!
