I Nangijala, där är det ännu lägereldarnas och sagornas tid, och det är dit man kommer när man dör. Det berättar Jonatan Lejon för sin bror Skorpan som ligger sjuk och har råkat få veta att han snart ska dö. Hur kan det vara så hemskt att en del måste dö när dom inte har fyllt tio år ens, undrar Skorpan. Vet du Skorpan, jag tror att du får det härligt, försäkrar Jonatan. I Nangijala får man vara med om äventyr från morgon till kväll och om nätterna också. För det är i Nangijala som alla sagor händer.
Skorpan älskar sin bror Jonatan över allt annat. Jonatan som är så modig och stark, med honom vågar man vara med om vilka äventyr som helst. Men inte ensam. Ensam är han bara en liten rädd krake. Så bra då att han inte behöver vara i Nangijala utan Jonatan. Så bra att de tillsammans får bli Bröderna Lejonhjärta.
Nangijalas sagor är sköna men farliga och grymma. Men heter man Lejonhjärta så vågar man det yttersta.
Tänk så många gånger man drömt om en god ängel som ordnade så att allt blev sådär perfekt och supermysigt och precis som man önskar – t.e.x under julen. Precis den rollen får Pippi i den lilla illustrerade kapitelboken Pippi Långstrump har julgransplundring. Den skrevs redan 1950, trycktes 2006 men är en tidlös liten lyckobubbla som kan läsas än idag.
”Det var en gång ett barn som satt i sin mammas knä. Det var jul och barnets mamma berättade om en alldeles särskild julnatt i ett stall för länge sedan. Barnet såg alltsammans för sig som om det hänt i deras stall, på deras egen gård.”
Att få ett syskon kan få många barn att känna sig övergivna och osedda. Sjuåriga Barbro känner så: pappa älskar mamma mest och mamma älskar bara lillebror… men som väl är har hon sin hemliga tvillingsyster Ylva-Li som bor i ett magiskt rike under rosenbusken i trädgården. Dit kan Barbro ta sin tillflykt och där är alla hennes drömmar uppfyllda. Ylva-Li tycker bara om henne, där har de varsin liten hund (något som mamma och pappa sagt nej till) och varsin häst att rida på. Och Ylva-Li kallar henne aldrig Barbro utan Allra käraste syster. Men en dag talar Ylva-Li om att när rosorna vissnar, då är hon död…
Det sitter en ensam pojke på en bänk i Tantolunden, med ett äpple bredvid sig. Han drömmer om att ha en egen pappa. Han bor hos en tant och farbror, men saknar glädjen och kärleken han ser hos sina vänners pappor: De bygger meccano, de gör märken i dörrkarmen när man växer… Mörkret börjar falla och gatlyktan tänds. Den lyser på en flaska som ligger vid bänken och det ser ut som om det rör på sig inuti den, han tar upp flaskan och tar ut proppen och… där börjar Astrid Lindgrens magiska och underbara, dramatiska och världsberömda berättelse om Mio som inte alls hör hemma i Stockholm och som visst har en pappa som väntar och längtar och har sökt honom länge.