Joel ska börja sexan. Han vågar knappt hoppas att det här året ska bli bättre än förra eftersom hans värsta plågoandar kommer alla att gå i samma klass igen. Det är Ester, Elias, Anton och Wilma, gänget som har mobbat honom i flera år och gjort så att ingen annan vågar vara vän med honom i skolan. De andra i klassen vill inte ”smittas” med det Joel har, att vara ett ”hopplöst mobboffer”. En ljusning är att i år kommer Joel att vara i samma skolbyggnad som sin populära storebror som sagt att han ska hålla ett öga på honom. Men också att det kommer nya elever till skolan, fler parallellklasser. Kanske kan Joel få en vän eller åtminstone bli lämnad ifred? Men trots att det verkar som om en av de nya killarna i klassen skulle kunna bli en riktig kompis så lämnar inte mobbarna honom ifred. Det är också svårt att ta hjälp från storebrodern, Joel vill inte berätta om hur dåligt han har det, han låtsas att allt är bra och försöker planera alla av skoldagens timmar så att han aldrig behöver vara ensam med mobbarna.
Men så en kväll när Joel går ut med sin hund träffar han på Ester, till synes berusad och med blåmärken på kroppen. Ester har det jobbigt hemma och ingenstans att ta vägen och Joel hjälper henne trots att hon så länge varit en av de elakaste mot honom i skolan. Mellan dem växer det fram en oväntad och hemlig vänskap som till sist förändrar dem och dynamiken klassen.
Det här är en tänkvärd och välskriven mellanåldersbok om mobbning. Det är bitvis ganska jobbigt att läsa om hur Joel har det i skolan och vad han utsätts för när de vuxna inte ser, men det behövs, mobbning är något som sker i de flesta skolor. Kanske kan läsningen av den här boken öppna för samtal om hur man själv skulle kunna hjälpa en klasskamrat som var i samma situation som Joel eller Ester i den egna skolan.
