En dag upptäcker Hilmer Eriksson, klass 9 i Lugnetskolan i en liten ort i norra Sverige, att han blivit osynlig. Ingen i klassen verkar se eller höra honom.
Så kommer en polis till klassen och berättar att han är försvunnen sedan lördagskvällen. Fast Hilmer skriker allt han kan att han ju ÄR där – så är det ingen som hör. Kastar
han saker – så försvinner de bara och ligger kvar och han kan gå genom stängda dörrar.
Med tilltagande obehag följer Hilmer polisen, kommissarie Harald Fors efterforskningar efter honom själv. Det blir värre och värre, det gör plötsligt ont och han kan inte minnas själv, inte vad som hänt, inte hur mamma eller pappa ser ut. Men Ellen minns han, Ellen, Hilmers flickvän som han tydligen träffade kvällen innan han försvann.
Vi följer Fors eftersökningar tillsammans med Hilmer själv i berättelsen. Snart uppdagas att Hilmers skåp i skolan blivit nedklottrat med hakkors av en grupp elever med nazistiska sympatier. Hilmer har stött sig med dem då han försvarat en elev i sjuan med invandrarbakgrund. Ett par av dem går i hans klass.
Fors pratar med alla som han anar kan sitta inne med kunskap – en stor del av berättelsen är dialog. Och långsamt växer en mycket oroväckande bild fram – både av vad som kan ha hänt Hilmer och av stämningar och strömningar bland människorna på orten.
Inte förrän på tisdag morgon hittas Hilmers kropp. Han lever ännu men inte länge. Men en liten liten del kommer leva kvar inuti Ellen, hans stora kärlek.
Den osynlige är en bok som varken förenklar eller försöker förklara, mer än vad människorna i berättelsen själv förmår. Det är också en bok om konsekvenser – av eftergivenhet, av kluvenhet, av feghet och hat – och av kärlek, envishet och behovet av sanning.
Just därför är den så viktig – tyvärr mer än någonsin idag!
Läs och samtala, läs och diskutera, läs och tänk!
Det här har hänt på riktigt – även om just historien om Hilmer är fiktiv. Och det kan hända igen om vi inte kämpar emot hat, intolerans och feghet.
