Mikael har alltid älskat att fotografera platser han tycker om och sedan hitta på små historier om vad som kan ha hänt just där. Kanske för att han själv tycker att han aldrig får vara med om någonting spännande eller romantiskt för den delen. Mikael har ett instagramkonto där han lägger upp sina bilder tillsammans med sin text. Där använder han sig av namnet Mika och kan vara helt anonym.
Efter att han en dag lagt upp ett nytt foto får han en kommentar av någon som kallar sig Loe. Mikael blir nyfiken och går in på Loes profil men kontot är privat och det enda som syns är en profilbild på en person med en kamera framför ansiktet. Han får inte veta någonting om Loe, inte vilket kön eller vilket ålder, och detta avslöjas aldrig, inte ens i slutet av boken.
Mikael och Loe börjar skriva privata meddelanden till varandra och utvecklar på det viset en form av kärleksrelation. När Mikael väljer att chatta med Loe framför att hänga med sina kompisar, och ljuger om det, får han dåligt samvete. Men han kan inte låta bli för när han pratar med Loe känner han sig inte ensam, det finns någon annan som vill samma saker som han vill.
Detta är en fin och lättläst berättelse om längtan, kärlek och lust som passar för högstadiet och gymnasiet.
En helt unik bilderbok som leker med bokens form. Sidorna blir mindre och mindre ju närmare mitten man kommer, för att sedan bli allt större och större igen. En riktig utmaning för ett tryckeri kan tänkas!
Det var myggan som märkte det först. Hon surrade och sjöng ut det med sin lilla tunna röst. Men det var bara björnen som lyssnade. ”Jaha”, nickade han och vädrade i luften. ”Är det så det är…” Så börjar denna vackra bilderbok av Sissel Horndal som har rötter i lule- och sydsamiska områden.
bil men blir stoppad av en varg som säger att bron lite längre fram är avstängd. Redan här, på första uppslaget, stiger spänningen. Ska vargen äta upp den lilla grisen? Vidare bjuder vargen hem grisen där ytterligare en varg väntar, ska grisen bli uppäten nu då? Nej, istället bjuder vargarna på kaffe och bullar i sitt vardagsrum och så sitter de och fikar och småpratar ända tills vargen säger att bron nog är lagad. I slutet visar det sig dock att det aldrig fanns någon bro.
En man i en randig kostym går in i en fruktaffär och kommer ut nöjd ut med ett grönt fint äpple, helt ovetandes om att han blivit lurad och köpt ett plastäpple. Väl hemkommen lägger mannen äpplet i fönstret för att det ska mogna. Han sätter sedan igång med sitt modellbyggande ”Då varken såg eller hörde han något annat…” och märker således inte att hans papegoja råkar stöta till äpplet så att det ramlar ut genom fönstret och ner på gamla mormor som ilsket skäller ut lille Pär, som då springer i vägen för Rektorn som råkar köra in i Frukthandlarens plank… Resten är för många läsare en välbekant historia.
Joel ska börja sexan. Han vågar knappt hoppas att det här året ska bli bättre än förra eftersom hans värsta plågoandar kommer alla att gå i samma klass igen. Det är Ester, Elias, Anton och Wilma, gänget som har mobbat honom i flera år och gjort så att ingen annan vågar vara vän med honom i skolan. De andra i klassen vill inte ”smittas” med det Joel har, att vara ett ”hopplöst mobboffer”. En ljusning är att i år kommer Joel att vara i samma skolbyggnad som sin populära storebror som sagt att han ska hålla ett öga på honom. Men också att det kommer nya elever till skolan, fler parallellklasser. Kanske kan Joel få en vän eller åtminstone bli lämnad ifred? Men trots att det verkar som om en av de nya killarna i klassen skulle kunna bli en riktig kompis så lämnar inte mobbarna honom ifred. Det är också svårt att ta hjälp från storebrodern, Joel vill inte berätta om hur dåligt han har det, han låtsas att allt är bra och försöker planera alla av skoldagens timmar så att han aldrig behöver vara ensam med mobbarna.