Två flickor i olika delar av världen, Abela i Tanzania och Rosa i England, är huvudpersoner i Abela. Deras liv ser helt olika ut – Abela som lever med sin aidssjuka mamma och lillasyster tillsammans med mormor i en liten by, Rosa som lever ensam med sin mamma i ett välordnat radhus i Sheffield.
Men de kommer att mötas.
Abelas mamma dör, likaså lillasyster. Nu är det bara Abela och mormor kvar – då dyker morbror Tomas upp. Ingen av dem har mycket att sätta emot då han ser till att Abela skickas iväg till England tillsammans med hans flickvän av helt själviska skäl.
I det nya landet blir det först mycket svårt för Abela – det tar lång tid innan hon hittar kloka och medkännande människor som kan ge henne hjälp och skydd. Man får en god inblick i hur det kan vara att komma liten och skyddslös till ett främmande land – även om man kan språket. Abela talar bra engelska eftersom hon var en av de duktigaste i klassen och älskade att gå i skolan därhemma.
Rosa å sin sida har andra sorters problem att kämpa med – hennes mamma har deklarerat att hon vill adoptera ett barn – och Rosa kämpar med sina känslor av rädsla och otillräcklighet. Vill inte mamma ha henne? Räcker hon inte till? Hon är tolv år och känslorna svänger och det är svårt att prata om allt.
När Abela får veta att mormor i Tanzania har dött är hon helt ensam, när hennes land inte vill att hon ska komma tillbaka – de har så många föräldralösa – då måste socialtjänsten försöka hitta ett adoptivhem till henne.
Och det finns där – med helt oanade kopplingar till hennes hemby som läsaren upptäcker så småningom. När Rosa och Abela möts – då finns det hopp för framtiden.
Boken Abela är både spännande och välskriven och man blir engagerad i flickornas öden – främst Abelas naturligtvis. Ingen situation – hur fruktansvärd den än är – är alltför detaljerat beskriven men heller inte alltför ytligt. Man lägger ifrån sig boken med både mer kunskap om det svåra i vår värld idag, men också med glädje över att det ibland kan bli bra trots allt.
Berättelsen är bra som underlag för samtal om makt och maktlöshet, om vad mod är, om vikten av medkänsla och förståelse och bra samhällsstrukturer.
resan är Tove Janssons sista bok där mumintrollen finns med – och de kommer in först på slutet – som en tröstande varm och vänlig hamn för de rädda och flyende.
