”Din syster är borta. Så är det med dem Vithuvud tar. De….finns inte mer.”
Siri står skräckslagen, skuldmedveten och rasande på bryggan och berättar att den fruktade piraten Vithuvud just rövat bort hennes lillasyster Miki och att alla byborna nu måste segla efter ut på Ishavet och ta tillbaka henne. Det är då fiskaren Olav säger det där.
För så ser man det i den ö-värld där Siri, Miki och deras far bor.
Vithuvud är den mest fruktade av alla pirater och hans skepp det snabbaste och farligaste – ingen rår på honom. Han rövar bort små barn som blir slavar i hans diamantgruvor på en hemlig ö någonstans långt borta och ingen skulle drömma om att ta upp kampen med honom, eftersom utgången är given.
Men Siri accepterar inte det förhållningssättet.
Hon måste hämta tillbaka Miki! Det var ju hon som tvingade Miki att gå ensam till andra sidan Järnäpplet när de plockade snöbär, fast hon var rädd. Så nu måste Siri ställa allt tillrätta igen.
Det blir en vindlande, farlig, våldsam och omvälvande resa för tioåriga Siri genom det karga örike där hon bor. Hon träffar på många olika människor och livssätt och upptäcker mycket hon reagerar på under färden. Ingen är på hennes sida – alla har gett upp kampen mot Vithuvud – utom en. Fredrik, hennes bundsförvant som själv förlorat en syster till piraten. Men Siri överlever allt och ger inte upp och en dag står hon öga mot öga med den fruktade piraten…
Frida Nilsson är en fantastisk författare och Ishavspirater kan läsas på många nivåer – det är en väldigt väldigt spännande bok, det är en vass och tydlig samhällskritik och genom hela berättelsen skildras hur de val vi gör påverkar andra och det samhälle vi bor i.
Det här är en bok vi unnar alla från åk 4 och uppåt att läsa! Många viktiga samtal och tankar kommer den att väcka hos både barn och vuxna.
Lärarhandledning: Ishavspirater
Bengt har sommarlov men trots värmen och trots att föräldrarna tjatar på honom om att gå ut och leka så vill han helst stanna inne. På gården finns grannbarnen och de är hemska. De tre jämnåriga barnen roar sig med att mobba Bengt så fort de ser honom. Det har gått så långt att Bengt har överfört deras syn på honom på sig själv. Om han bara inte var så äcklig så skulle de ju lämna honom ifred? Men en dag så träffar han strykarhunden Jagger och Jagger sporrar honom att ge igen och visar honom hur skönt det kan kännas att hämnas på sina plågoandar. Den här berättelsen skaver. Det finns inga enkla lösningar på Bengts problem, det gör det sällan i verkliga livet när det handlar om mobbning. Men även om Jaggers uppdykande i Bengts liv är uppskakande och ger honom nya problem så vinner han självrespekt och bättre självkänsla. Han vinner en (komplicerad) vänskap med Jagger men också ett nytt sammanhang, en grupp ovanliga vänner som han kan vara sig själv med. Till sist spiller Bengts nyvunna styrka över på hans snälla men ryggradslösa föräldrar. Skildringen av hur de vuxna blundar och slätar över det grannbarnen gör mot Bengt på gården för alla att se är nästan det bästa i boken. Men visst kan vuxna läsare tycka att det är lite för mycket ”fult språk”, Jagger som lever som uteliggare och har ett mörkt förflutet svär friskt. Det gör Kenny, en av Bengts nya kompisar, också. Men som Bengts mamma säger: ”Bengts pappa sa visst också rätt mycket fula ord när han var liten. Sånt ska växa bort har jag hört.”
Här har vi Hedvig, som bor ute på landet med många djur i närheten – men ingen häst! Alla tjejer i klassen är hästtokiga och Hedvig vill inget annat än få börja rida. Pappa får tag på en åsna som Hedvig ska få ta hand om, men det är ju inte samma sak! I skolan får hon plötsligt ett tillfälle att glänsa, om det bara går att tumma lite på sanningen: åsnan Max-Olov förvandlas plötsligt i Hedvigs berättelse till en galen granne med tre vita hästar som Hedvig kan låna och rida på hur mycket hon vill. Hur ska det gå när alla genast vill komma och hälsa på?
Det här är en bok om att finna vänskap och kärlek där man minst anar det. Jonna är en sån där liten barnhemsunge som önskar sig en fin och vacker mamma och en stilig pappa… Hon önskar, längtar och hoppas på att bli utvald av just sådana föräldrar. Men en dag sladdar en skruttig bil in på gårdsplanen och ut kliver Gorillan. Hon väljer Jonna, som inte har något val, hon måste följa med. På ett otroligt charmigt sätt berättar Frida Nilsson om Gorillan och Jonna och om hur en stökig och grov och klumpig yta kan dölja det mest ömma och kärleksfulla hjärta. Vänskap och kärlek växer sakteliga fram – och tillsammans får de kämpa mot uppdykande svårigheter i form av kommunbyråkrater. Roligt och tankeväckande!
Fjärde fristående boken om Hedvig av Frida Nilsson. Klassen ska få en ny elev och Hedvig tycker att den nya ser ut som en skönlockig prinsessa! Hedvig blir alldeles till sig och vill genast bli hennes kompis. Hon tar den nyas hand, knyter hennes skosnören och de går tillsammans till klassrummet. Den nya får till och med sitta i Hedvigs knä, det är mysigt. Tills … läraren läser upp den nyas namn och det är inget prinsessnamn, den nya heter Olle och är pojke! Genast börjar klasskompisarna retas och Hedvig blir tvärarg. Olle visar sig också vara väldigt bra på att springa fort, precis som Hedvig. Hedvig pendlar mellan att vilja slå Olle och önska att han aldrig kommit till klassen till förtvivlan när han är borta och hon tror att han aldrig kommer tillbaka. Starka känslor, snabba växlingar, roligt och igenkännande för barn och vuxna som kommer ihåg hur det var. Dessutom svimmar Hedvigs magister och måste vila upp sig. Den nya vikarien beter sig lite konstigt. Mycket att prata om. Hur ska en bra lärare vara? På vilket sätt är vikarien en dålig lärare? Vänskap mellan pojkar och flickor. Är Hedvig kanske lite kär i Olle?