Tio år efter morden på Lumateres kungafamilj och den efterföljande förbannelsen som har drabbat kungadömet reser Finnikin med sin mentor för att hitta och försöka samla sitt folk som lever i exil. Förbannelsen har med mörk magi kapslat in Lumatere, ingen kan komma in eller ta sig ut från kungadömet.
På sina resor möter de Evanjalin, en ung kvinna som säger sig ha förmågan att vandra i andras drömmar. Genom sin kraft har hon kunnat nå människorna som är kvar innanför Lumateres murar och hon hävdar det otroliga, att en tronarvinge från den kungliga familjen har överlevt. Finnikin är misstänksam, men samtidigt vågar han hoppas att hans bästa vän, prins Balthazar har överlevt. Med hans hjälp ska de äntligen bryta förbannelsen och ta sig tillbaks in i Lumatere.

Ett folk utan land är en spännande fantasyberättelse men den handlar också mycket om familj, tillhörighet och ursprung. Finnikin längtar efter att få komma hem, att samla sitt folk och få tala sitt språk utan rädsla. Under sina resor möter Finnikin många av sina landsmän, trasiga människor som lever i olika flyktingläger vid grannländernas utkanter. Många har knappt någon mat eller tillgång till mediciner och har förlorat allt hopp. Melina Marchetta har sagt i en intervju att hon har velat skriva en berättelse om flyktingar och livet i exil men att det skulle vara svårt för henne att skriva om det i en realistisk bok. Människorna vi möter i den här boken har upplevt hemska övergrepp, och utan distansen som fantasyvärlden ger läsaren skulle den här berättelsen bli för tung att läsa.
Samtidigt är det inte ett komplett mörker. Melina Marchetta sår genom sina karaktärer små frön av hopp som växer under berättelsens gång. Boksidorna genomsyras också av kärlek, kärleken till sitt land och folk, kärleken till sin familj men också kärleken som växer mellan Evanjalin och Finnikin.