Frannie bor i USA, i en stad och ett område som delas mitt itu av en motorväg. På den ena sidan bor de vita och där ligger en skola. På hennes sida bor alla andra och där ligger också en skola – den skola Frannie går i.
Den uppdelningen har alltid funnit och är inget Frannie funderar så mycket över – förrän den nya pojken börjar i deras klass. Han är ljushyad, han har långt ljust hår och han gråter på lektionerna. Dessutom kan han – liksom Frannie – teckenspråket.
Frannies storebror är döv, därför kan hon det. ( I bokens dialoger är samtalen på teckenspråk skrivna med kursiv stil)
Varför ”Jesuspojken” ,som kamraterna kallar den nya pojken, kan teckenspråket vet hon inte. Det är mycket man inte vet om någon som är så annorlunda. Många i klassen förstår inte varför han är där. Han ska ju gå på andra sidan vägen? Men när Frannie så småningom börjar prata med honom så får hon veta att han gick där förut – men de tyckte inte att han hörde hemma där heller.
Naturligtvis blir han utsatt för klassens översittares attacker – men han försvarar sig inte! Bara står där…
Frannies vän och klasskamrat Samantha, vars pappa är pastor, tror på allvar att den nya pojken kanske är Jesus. Det gör inte Frannie. Hon har annat att fundera över. Mamma är gravid igen – efter flera missfall. Och Frannies största oro är att mamma ska mista även detta barn och gå in i ännu en djup depression då hon försvinner från sin familj.
I skolan får man läsa dikter. En som fastnar hos Frannie är en strof av Emily Dickinson
” Hoppet är det där med fjädrar
som i själen slår sig ner
och börjar sjunga utan ord
och aldrig – någonsin- slutar ”
Hon tycker att det låter vackert. Och just hoppet – att se framåt och hoppas – det är något hon behöver och funderar mycket över denna vinter och vår.
En hel del av handlingen utspelar sig i Frannies skola och man blir väldigt glad över skildringen av Frannies lärare – det är ett fint och varmt porträtt av en god pedagog.
Och det blir till slut en förändring i klassen även för den annorlunda pojken – en försiktig vänskap med Frannie växer fram, han vågar markera mot mobbaren och klassen börjar långsamt acceptera även honom som en del av gruppen.
Boken Fjädrar av ALMA-pristagaren Jaqueline Woodson är en finstämd, berörande och varm berättelse om liv, om hopp och om glädje i det alldeles vanliga, verkliga och krångliga livet.
I Brown girl dreaming delar ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson med sig av sina barndomsminnen från sin uppväxt som afroamerikan i 60- och 70-talets USA. Den svarta delen av befolkningen vill ha förändring och på gatorna rasar demonstrationer och upplopp för att kräva sina rättigheter. Samtidigt skildras Jacquelines värld ur ett barnperspektiv där en frånvarande pappa ersätts av den kärleksfulle morfar Gunnar, en ny lillebror kommer och tar hennes plats som familjens minsting och det viktigaste i världen är att ha en bästis. Hon är en flicka som drömmer; om bättre villkor för afroamerikaner i USA, men också om att hon en dag ska bli författare. Hennes upptäckt av läsandet och skrivandets konst ter sig som ett mirakel för henne och hon konstaterar ”But on paper, things can live forever”. (s. 249).
Tänk så många gånger man drömt om en god ängel som ordnade så att allt blev sådär perfekt och supermysigt och precis som man önskar – t.e.x under julen. Precis den rollen får Pippi i den lilla illustrerade kapitelboken Pippi Långstrump har julgransplundring. Den skrevs redan 1950, trycktes 2006 men är en tidlös liten lyckobubbla som kan läsas än idag.
När det är dags att fira ramadan ska man fasta – inte dricka vatten eller äta mat – från soluppgång till solnedgång om man är troende muslim. Men inte om man är sjuk, gammal eller ett litet barn, för det är ju inte meningen att man ska må dåligt.
Pojken i randig pyjamas av författaren John Boyne har som undertitel En sorts saga. Det är alltså inte en dokumentär berättelse.