Från den dag då Elaf får sin första mens så förändras hennes liv. Från och med nu är hon en kvinna och med det kommer en massa förbud och begränsningar. Hon får inte längre vara ute och leka, hon måste vara försiktig när hon cyklar, absolut inte rida eller använda tampong och hon får inte vara med på skolans simlektioner. Hon får under inga omständigheter vistas ensam med pojkar och redan i årskurs nio börjar hennes mamma prata om giftermål.
Till en början reagerar Elaf med förvåning; Hennes äldre bröder har ju inga som helst regler – Varför ska det gälla henne och inte dem? Det som går upp för henne är att allt handlar om att behålla familjens heder. Förutom det förtryck som hon utsätts för hemifrån så får hon i skolan stå ut med mobbning och rasism. ”Jag känner ett tydligt mellanförskap och slits ständigt mellan två olika världar. Jag vill passa in i skolan, men jag kan inte göra något som riskerar bryta mot hedersnormerna. Varken hemmet eller skolan är platser där jag kan vara mig själv” (s. 63).

Vi får följa Elaf i tre decennier medan hon kämpar med att hitta sig själv och sin plats i samhället och hon konstaterar att ”hedersnormer är inget annat än ett gift som långsamt suger livslusten ur en”. Hennes berättelse varvas med intervjuer med hennes egna föräldrar samt med faktasidor om hederskultur. Och trots att det är en bitvis grym och sorglig berättelse så är det också en berättelse om frigörelse. Som läsare får man med sig en känsla av hopp; Det går att förändra strukturer så som hederskulturer.