Den japanska flickan Sadako var två år då atombomben föll över hennes hemstad Hiroshima i slutet av andra världskriget. Hon klarade sig till synes utan skador, men då hon var 11 år drabbades hon plötsligt av yrselanfall och läkarna konstaterade att Sadako hade drabbats av ”atombombssjukan”, leukemi, som en följd av strålningen hon utsattes för när atombomben föll.
Då Sadako lagts in på sjukhus kom hennes bästa vän Chizuku till henne med en trana vikt av guldpapper. Chizuku berättade legenden om den heliga tranan; Att den som blivit sjuk ska vika tusen tranor för då ska gudarna göra en frisk igen. Chizukus trana i guld blev den första av Sadakos tusen tranor, för Sadako började själv att vika tranor med hopp om att det skulle göra henne frisk igen.
Sadako hann vika 644 tranor, som alla svävade i taket till hennes rum på sjukhuset, innan hon somnade in för alltid, 12 år gammal.
Hennes klasskamrater, som var djupt chockade av hennes död, vek då 356 tranor till hennes begravning så att tusen tranor kunde följa med Sadako i graven. Ett år senare hade hennes klasskamrater och barn över hela Japan och i nio andra länder samlat ihop pengar till ett minnes-och fredsmonument – en staty av Sadako med en gyllene trana i handen som står i Fredsparken i Hiroshima. ”Detta är vårt rop. Detta är vår bön: Fred i världen” är inskriptionen på monumentet.
Författaren Eleanor Coerr bodde några år i Japan och hörde då berättelsen om Sadako. Hon beslöt sig för att berätta hennes historia och skrev boken Sadako och de tusen papperstranorna, en berättelse som nu förvandlats till en modern klassiker som lästs av generationer av barn och unga i många länder. Det är en tidlös berättelse om mod, kärlek och hur viktigt det är att hitta något att knyta sitt hopp till när livet är
svårt. Boken, som vi har både på svenska och engelska, är inte svår och berättelsen griper tag även om den är kort med sina nio korta kapitel på knappt 60 sidor text och illustrationer. Det finns mycket att prata om under och efter läsningen om Sadako, inte minst de vuxnas oförmåga att erkänna verkligheten fast barnen förstår hur det ligger till men också om att krig och konflikter lämnar spår även många år efter att de är slut.
Bené bor i Brasilien och för honom är fotboll allt. Han har alltid en fotboll med sig och han både lever för och av fotbollen. Bené är bollmakare – även hans föräldrar är involverade i detta arbetet – och Benés jobb är också att testa bollarna så att de är tillräckligt bra för att säljas. Han testar dem tillsammans med apan Gibi (som kan behålla bollen i timmar!) och med sina kompisar (tills det är så mörkt att de inte längre kan se bollen). Och Bené själv är den snabbaste anfallaren – faktiskt snabbare än den snabbaste hönan!
I En vårmorgon ställer sig en mor och en far frågan huruvida deras dotter någonsin skulle kunna förlåta dem för att de satte henne till världen nu när den blivit så hemsk. Skulle de ens ha skaffat henne om de visste vad som skulle hända? En stund senare sparkar SS-männen in dörren för att ta med sig den lilla judiska familjen. När fadern så ser en sista möjlighet att rädda sin dotters liv tar han chansen – bara för att en stund senare stå med henne livlös i famnen.
I novellen Den sista vägen tvingas alla judiska familjer i ett galizianskt getto att göra ett fruktansvärt val: antingen skickar man en person från familjen till deportation, eller så måste hela familjen deporteras. Men hur ska man kunna välja det? Och vem ska göra det valet?
Kylig vår skildrar en grupp människor som nyss kommit fram ur den bunker där de länge har gömt sig undan krigets fasor. Den verklighet som möter dem är inte den som de fantiserat om så länge. Den mat de längtat efter känner de ingen aptit inför, deras älskade finns inte längre kvar och trots freden känner de inte den glädje som människor omkring dem. Kriget må vara slut, men vad väntar egentligen nu? Åt vilket håll börjar man gå när man inte vet vad eller vem man letar efter?
Storm vet inte riktigt när det började; den där rastlösheten som endast lindras av att han är i rörelse. I huvudet rör sig tankarna om en funnen och förlorad kärlek, en försvunnen pappa och en massa andra obegripliga saker och tillslut förstår han inte ens sig själv.
I början av sommaren så stuvar de sex medlemmarna i familjen in sig i bilen tillsammans med en massa oumbärlig bråte och ger sig av mot stranden. Huset vid havet har varit deras sommartillhåll så länge de kan minnas och likt skådespelare förväntas alla inta samma roller och göra samma saker som föregående år. Men den här sommaren förändras allt när grannfamiljens gäster dyker upp. När Kit Godden gör entré förändras spelplanen och alla påverkas av hans närvaro och gudalika uppenbarelse. Berättarjaget blir handlöst och hopplöst förälskad, vilket hon inte är ensam om. I skuggan av Kit finns brodern Hugo, en tyst betraktare som växer med tiden i både familjens och läsarens ögon. Hugo har varit med om Kits obevekliga framfart tidigare och försöker förgäves att varna de inblandade för att det kommer att sluta illa, men det är som om att det är omöjligt att stoppa det som sker i Kits närvaro. Till slut är katastrofen ett faktum och ingenting blir sig likt igen.