Bakom gymnastiksalen ligger Gropen. Alla barn älskar Gropen, för där kan man leka vad som helst och hur länge som helst. Alla vuxna hatar Gropen, för man kan dö, eller i alla fall ramla och slå sig. De vuxna försöker få barnen att göra något annat; spela fotboll, hoppa hopprep eller gunga (men inte stågunga eller snurrgunga eller något annat farligt gungande) – Varför fattar inte de vuxna att det bara är Gropen som behövs?!?
En dag blir det förbjudet att vara i Gropen, och åh vad allt blir trist! Men kanske kan man leka lite på Kanten istället? Ja så klart man kan! Kanten är ju till och med riktigt bra. Men också farlig, säger de vuxna.
När barnen kommer till skolan en morgon ser de att deras älskade Grop är borta, igenfylld… Nu kan man ju inte göra någonting roligt. Men vänta nu! Vad är det där? Det är ju en stor Hög! Och ser man på – Högen är ju roligare än både Gropen och Kanten!
När barn- och vuxenvärlden möts blir det lätt kontroverser. Medan barn ser lek och äventyr i allt, ser de vuxna faror i allt. Men att förbjuda allt som är kul är ingen barnlek. Barns fantasi har ofta inga gränser, det dyker alltid upp något nytt som kan vara nästa äventyr. Mot Gropen! Eller Kanten, eller Högen. Mot Äventyret!
Det är nästan som att gå på förskolan, men man blir aldrig hämtad. Antingen tillhör man Vitvivan eller Gullsippan; allt är roligt och man får göra lite vad man vill, bara man inte går utanför strecket som Schäfen har ritat. ”Utanför strecket är det farligt. Vad som helst kan hända”, säger Schäfen. För det är Schäfen som bestämmer vad man ska göra, och det är så bra för då behöver man ju inte tänka själv! Eller är det bra egentligen? För om man tänker efter så är det ju väldigt orättvist uppdelat; Vitvivorna får göra allt kul som spela krocket, bada och läsa böcker, medan Gullsipporna får göra allt tråkigt som att städa, skala potatis och bära sten. Tänk om de skulle göra ett litet uppror!?
Familjen har hittat sitt drömtomt, men konstaterar snabbt att det gamla rucklet som står där måste rivas. Och vad passar väl bättre att bygga det nya huset av än de stora furorna som står på tomten!? Rucklet går snabbt att riva, med de stora furorna är svårare att få ner, det är som om de höll emot och nästan skrek när motorsågens tänder sågade i dem. Till slut har alla träd sågats ner och bygget påbörjas. Men varför beter sig virket så konstigt? Det känns ju nästan som om det lever. Och var kommer alla barr och kottar ifrån? Familjen börjar må allt konstigare; det är som om deras fötter törstar efter vatten och huden blir allt mer lik bark. Till slut finns det bara en sak att göra…
Toomi och hennes familj bor i Tippen och precis som alla andra som bor där ägnar Toomi dagarna åt att leta upp saker som kan lagas och fixas. Skrothögarna i Tippen växer hela tiden, för varje dag kommer det lastbilar från stan och dumpar mer skrot. De som bor i stan bara köper nytt och slänger utan att tänka efter.
Som familjens enda barn har det alltid varit självklart för Ánte att han ska fortsätta arbetet med renarna. Hans liv är präglat av de samiska traditionerna som ger trygghet och gemenskap samtidigt som han blir alltmer varse att samerna är en minoritet som varit väldigt utsatta för diskriminering genom åren. Vad ingen annan vet är att Ánte har börjat få känslor för sin bästa vän Erik – Ántes hjärta slår vilt så fort de ses – men Ánte ser det som en omöjlighet att han någonsin ska kunna berätta vad han känner. Han vet att personer som tidigare kommit ut som homosexuella har drivits ut ur gemenskapen och bort från Jokkmokk, och Ánte vill absolut inte lämna det liv han lever. Vad ska hans föräldrar säga? Klasskompisarna? Resten av släkten? Han måste välja – eller?
En morgon när broder Edik går ut med frukost till klostrets vanligtvis så ilskna get Answelica så ser han till sin fasa att det ligger ett barn hopkurat bredvid geten! Av egen erfarenhet vet munken hur argsint geten är och han ser framför sig att det kommer att bli katastrof. Men geten verkar tvärtom vilja skydda barnet och Edik bär med sig den dödssjuka flickan in i klostret där geten sedan aldrig viker från hennes sida. Det enda flickan minns är att hennes namn är Beatrice och att hon bär på en stor sorg. Det visar sig att Beatrice kan läsa och skriva, vilket endast är tillåtet för ett fåtal utvalda personer – och de är alla män. Edik klipper Beatrice hår och förklarar för henne att hon måste hålla det hemligt att hon kan läsa och skriva, annars kommer hon att råka illa ut.