Denna diktsamling innehåller dikter av den legendariska iranska författaren Forough Farrokhzad (فروغ فرخزاد). Urvalet är hämtat från de båda persiska diktsamlingarna En annan födelse från 1963 och Låt oss tro på begynnelsen av den kalla årstiden från 1974. Det är en nätt liten volym och på sitt vis lättillgänglig, och den är en utmärkt introduktion till ett spännande författarskap. Forough Farrokhzad eftersträvade enkelhet i språket och denna enkelhet förenas med ”en oblidkelig uppriktighet och den sensuella musikalitet som redan gjort hennes ungdomsdiktning så attraktiv.”(citat ur förordet av Bo Utas)
Forough Farrokhzads diktning utvecklades mot att bli allt mindre formmässigt bunden. I den klassiska fyrradingen (do-beiti), vanlig i iransk folkdiktning, utgörs stroferna av två dubbelverser med rim enligt ab, cb. Dessa fyrradingar kombineras sedan till sammanhängande serier, en utveckling som tillskrivs poeten Nima Youshij. Forough använder sig av denna form, som sedan Nimas tid blivit allt vanligare, men hon håller sig också helt fri formmässigt, versradernas längd varierar och rimmen förekommer oregelbundet. Enkelhet är vad hon eftersträvade och hon nådde också mycket långt med att bruka enkelheten i sin poesi.
| Alla vet alla vet att du och jag genom den kalla dystra springan såg trädgården och från den lekfullt oåtkomliga grenen plockade äpplet |
| Alla är rädda alla är rädda men du och jag förenade oss med vattnet, spegeln och ljuset och blev aldrig rädda (Två strofer ur dikten Erövringen av trädgården, sidan 63 i Mitt hjärta sörjer gården) |
Forough Farrokhzad föddes 1935 i Teheran som nummer tre av av sju barn till en överste i shahens armé. För att komma undan faderns stränga uppfostran gifte hon sig vid 16 års ålder med en äldre kusin. Familjen motsatte sig äktenskapet, som också blev olyckligt och kortvarigt. Forough fick en son när hon var 18 och skildes sedan från sin man när hon var 19. I och med skilsmässan förlorade hon vårdnaden om sin son.
Hennes första diktsamling Fången kom 1955, då hon ännu ej fyllt tjugoett år. Den innehöll 44 dikter skrivna av en ung kvinna som helt öppet talar om kärlek och begär utanför äktenskapet. Diktsamlingen åstadkom en smärre skandal. 1956 kom nästa diktsamling, Muren, och året efter Uppror. Den senare kom ut efter en längre resa i Italien och Tyskland och i flera dikter tar Forough upp kampen mot den religiösa moral som genomsyrade samhället.
Forough intresserade sig också för film. En kortfilm om en spetälskekoloni, Huset är svart, väckte internationell uppmärksamhet och fick bästa pris för dokumentärfilm vid filmfestivalen Oberhausen 1964. Det året kom också hennes fjärde diktsamling En annan födelse, innehållande 35 dikter skrivna under en tidsperiod om sex år. Året därpå låg den femte samlingen Låt oss tro på den kalla årstidens gryning färdig för tryck, men publicerades först 1974, postumt. Den 14 februari 1967 omkom Forough i en bilolycka i Teheran, bara 32 år gammal.
Forough anses ha haft en alldeles speciell poetisk begåvning och räknas som den mest inflytelserika kvinnliga diktaren i Iran under 1900-talet. I sin diktning fördömde hon både Shahens diktatur och religionens förtryck. Efter de islamiska prästernas maktövertagande 1979 förbjöds utgivningen av hennes dikter. Få iranska poeter idag är opåverkade av hennes poesi.
Naima har sommarlov och absolut ingenting att göra. Hon bor i en pytteliten by, hennes mamma bara läser och hennes bästa kompis är bortrest. Men så en dag flyttar Lisen och hennes familj in i huset bredvid. Naima och Lisen blir vänner direkt och påbörjar sommarens viktigaste uppdrag, att hitta ett rum till Lisen. De bestämmer sig för att sova en natt i varje rum i hela huset, även badrummet, hallen och bastun. Sovsäckarna flyttas till och med ut till kaninburen och lekstugan.
Originaltiteln, La Femme de Gilles är mångtydig, på franska betyder femme både hustru och kvinna och det är en ledtråd för vad som skall utspela sig på de kommande 120 sidorna. Gilles kvinna heter Elisa och är passionerat förälskad i sin man, fabriksarbetaren Gilles och från början är passionen ömsesidig men en bit in i boken blir Gilles, djupt förälskad i Elisas syster Victorine och Elisa blir nu reducerad till att enbart vara hustru och Victorine blir Gilles kvinna. Elisa som låtit kärleken till Gilles överskugga allt hamnar i ett existentiellt vakuum och är helt fokuserad på att återfå Gilles kärlek, allt annat kommer i andra hand, även barnen.
I klass 5a är det killarna som styr och ställer, som stör på lektionerna, som dissar den som gör fel på gympan, som har makten att sänka alla i största allmänhet men tjejerna i synnerhet. ”På tisdagar får killarna vara på fotbollsplanen efter lunch. Dom tycker att det är orättvist, men Matilda och dom andra på fritids säger att så är det bara. Killarna har alla andra dagar, och då menar jag ALLA andra dagar. Och dom vill helst spela själva.” Den som säger det är Lydia, en av de sju tjejer som går i klassen. De är alla mer än trötta på killarnas attityd, men det är som om har vant sig och ingen orkar riktigt säga ifrån.
I början av sommaren så stuvar de sex medlemmarna i familjen in sig i bilen tillsammans med en massa oumbärlig bråte och ger sig av mot stranden. Huset vid havet har varit deras sommartillhåll så länge de kan minnas och likt skådespelare förväntas alla inta samma roller och göra samma saker som föregående år. Men den här sommaren förändras allt när grannfamiljens gäster dyker upp. När Kit Godden gör entré förändras spelplanen och alla påverkas av hans närvaro och gudalika uppenbarelse. Berättarjaget blir handlöst och hopplöst förälskad, vilket hon inte är ensam om. I skuggan av Kit finns brodern Hugo, en tyst betraktare som växer med tiden i både familjens och läsarens ögon. Hugo har varit med om Kits obevekliga framfart tidigare och försöker förgäves att varna de inblandade för att det kommer att sluta illa, men det är som om att det är omöjligt att stoppa det som sker i Kits närvaro. Till slut är katastrofen ett faktum och ingenting blir sig likt igen.
Det börjar med den stora förundran över att man suttit i samma klassrum i så många år utan att verkligen ha sett varandra och plötsligt ”smälter som en snöflinga”.