Bengt har sommarlov men trots värmen och trots att föräldrarna tjatar på honom om att gå ut och leka så vill han helst stanna inne. På gården finns grannbarnen och de är hemska. De tre jämnåriga barnen roar sig med att mobba Bengt så fort de ser honom. Det har gått så långt att Bengt har överfört deras syn på honom på sig själv. Om han bara inte var så äcklig så skulle de ju lämna honom ifred? Men en dag så träffar han strykarhunden Jagger och Jagger sporrar honom att ge igen och visar honom hur skönt det kan kännas att hämnas på sina plågoandar. Den här berättelsen skaver. Det finns inga enkla lösningar på Bengts problem, det gör det sällan i verkliga livet när det handlar om mobbning. Men även om Jaggers uppdykande i Bengts liv är uppskakande och ger honom nya problem så vinner han självrespekt och bättre självkänsla. Han vinner en (komplicerad) vänskap med Jagger men också ett nytt sammanhang, en grupp ovanliga vänner som han kan vara sig själv med. Till sist spiller Bengts nyvunna styrka över på hans snälla men ryggradslösa föräldrar. Skildringen av hur de vuxna blundar och slätar över det grannbarnen gör mot Bengt på gården för alla att se är nästan det bästa i boken. Men visst kan vuxna läsare tycka att det är lite för mycket ”fult språk”, Jagger som lever som uteliggare och har ett mörkt förflutet svär friskt. Det gör Kenny, en av Bengts nya kompisar, också. Men som Bengts mamma säger: ”Bengts pappa sa visst också rätt mycket fula ord när han var liten. Sånt ska växa bort har jag hört.”
Talande djur som gestaltar marginaliserade eller utstötta personer i samhället är återkommande i Frida Nilssons böcker, i den här boken möter vi en hund som är uteliggare och i Apstjärnan är det en gorilla som blir Jonnas adoptivmamma. Det kan vara intressant att läsa båda titlarna och jämföra!
Frida Nilsson är en av Sveriges bästa författare. Den här boken nominerades till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris.
Pojken Momo bor tillsammans med madame Rosa i en liten lägenhet i ett myllrande, ganska fattigt område i stadsdelen Belleville i Paris. Rosa har varit prostituerad men är numera pensionär och tar hand om andra prostituerades barn. Momo har aldrig gått i skolan. Han vet inte mycket om sig själv och sin bakgrund, men han får lära sig allt möjligt om livet av madame Rosa. Mellan de två utvecklas en stark och underbar vänskap. Madame Rosa är sorgligt nog gammal och väldigt sjuk och Momo, eller Mohammed, som den arabiska pojken egentligen heter, försöker ta hand om både henne och sig själv, samtidigt som han funderar över sitt eget liv och framtid.
På sparsmakad, avskalad och utsökt prosa berättar Jamaica Kincaid om Annie Johns uppväxt på Antigua i Västindien. Den lilla flickan lever nästan symbiotiskt med sin mor, ett förhållande som bryts när hon kommer i skolåldern. Hon blir passionerad vän med några andra flickor och vänskapen svalnar. Hon omgivs av de kloka gummornas dunkla magi och skolans anglikanska nykterhet. Till sist ger hon sig iväg till England.
Ester ska börja högstadiet i stan. Äntligen – äntligen ska hon slippa byskolan och få ett nytt liv! Hela sommaren har hon laddat för det. Nu ska hon bli en säkrare, gladare och smartare person, en högstadieelev: Ester 2.0
”Mamma och pappa döpte mig till Fred. Men det hjälpte inte. Det blev krig i alla fall.” Det är de inledande orden i Ulf Starks finstämda berättelse En liten bok om kärlek. Genom elva korta kapitel illustrerade av Ida Björs får vi följa Freds vardag under slutet av andra världskriget. Han längtar efter sin pappa som måste bevaka en gräns någonstans långt borta i norr, fastän det är den kallaste vintern på evigheter, och han är kär i Elsa. Elsa går i samma klass som honom och pratar i näsan och är bra på armbrytning. Med sitt burriga hår som ser alldeles elektriskt ut skiljer hon sig från de andra flickorna i klassen som alla andra tycker är söta, men när han tänker på henne blir han alldeles varm kroppen. Julen närmar sig och Fred hoppas att pappa ska få komma hem till julafton men det ser mörkt ut.