I Nangijala, där är det ännu lägereldarnas och sagornas tid, och det är dit man kommer när man dör. Det berättar Jonatan Lejon för sin bror Skorpan som ligger sjuk och har råkat få veta att han snart ska dö. Hur kan det vara så hemskt att en del måste dö när dom inte har fyllt tio år ens, undrar Skorpan. Vet du Skorpan, jag tror att du får det härligt, försäkrar Jonatan. I Nangijala får man vara med om äventyr från morgon till kväll och om nätterna också. För det är i Nangijala som alla sagor händer.
Skorpan älskar sin bror Jonatan över allt annat. Jonatan som är så modig och stark, med honom vågar man vara med om vilka äventyr som helst. Men inte ensam. Ensam är han bara en liten rädd krake. Så bra då att han inte behöver vara i Nangijala utan Jonatan. Så bra att de tillsammans får bli Bröderna Lejonhjärta.
Nangijalas sagor är sköna men farliga och grymma. Men heter man Lejonhjärta så vågar man det yttersta.
I Katarina Kieris bok Jag heter Beata får läsaren ta del av Beatas tankar om livet och döden och vänskap och kärlek. Den är rikligt illustrerad av Anna Sandler och är lätt att ta till sig både innehålls- och textmässigt.
Aline är ny i klassen och har som mål att visa för sina föräldrar vilken dålig idé det var att flytta. Hon har bestämt sig för att inte prata med någon, att inte skaffa några vänner och att absolut inte bli kär. Oliver är en av klassens coola killar som mest glider runt och inte tar något på allvar. Men redan i början av boken tar livet en ny vändning för honom, när hans föräldrar skiljer sig och hans pappa hamnar på sjukhus med brustet hjärta.
Likt ett nutida Romeo-och-Juliakärlekspar kämpar Ellie och Jeremiah i Jacqueline Woodsons bok If You Come Softly för att få vara tillsammans. Ellie och Jeremiah vet från första stund de möts att de hör ihop, nu och för alltid. Men att hon är judinna och att han är svart är något som omgivningen har svårare att acceptera än vad de båda hade trott. De få stunderna som de får tillsammans kan närmast beskrivas som magiska, men ideligen dyker det upp saker som hindrar dem från att få vara tillsammans.
Tolvåriga Sashas mamma är död, men Sasha vägrar att gråta. Istället gör hon upp en lista med saker som hon ska göra för att undvika att bli som sin mamma, som var deprimerad och gjorde folk ledsna. Bland annat tänker hon aldrig försöka ta hand om något levande och hon ska bli en riktig Comedy Queen, någon som får folk att skratta och vara glada. Med hjälp av sin kärleksfulle, men impulsstyrda morbror, tar hon steget mot den stå-uppkarriär som hon tror ska göra så att allt blir bra igen.
”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. (…)” (s. 24 – Vierge moderne).