Från den dag då Elaf får sin första mens så förändras hennes liv. Från och med nu är hon en kvinna och med det kommer en massa förbud och begränsningar. Hon får inte längre vara ute och leka, hon måste vara försiktig när hon cyklar, absolut inte rida eller använda tampong och hon får inte vara med på skolans simlektioner. Hon får under inga omständigheter vistas ensam med pojkar och redan i årskurs nio börjar hennes mamma prata om giftermål.
Till en början reagerar Elaf med förvåning; Hennes äldre bröder har ju inga som helst regler – Varför ska det gälla henne och inte dem? Det som går upp för henne är att allt handlar om att behålla familjens heder. Förutom det förtryck som hon utsätts för hemifrån så får hon i skolan stå ut med mobbning och rasism. ”Jag känner ett tydligt mellanförskap och slits ständigt mellan två olika världar. Jag vill passa in i skolan, men jag kan inte göra något som riskerar bryta mot hedersnormerna. Varken hemmet eller skolan är platser där jag kan vara mig själv” (s. 63).
Vi får följa Elaf i tre decennier medan hon kämpar med att hitta sig själv och sin plats i samhället och hon konstaterar att ”hedersnormer är inget annat än ett gift som långsamt suger livslusten ur en”. Hennes berättelse varvas med intervjuer med hennes egna föräldrar samt med faktasidor om hederskultur. Och trots att det är en bitvis grym och sorglig berättelse så är det också en berättelse om frigörelse. Som läsare får man med sig en känsla av hopp; Det går att förändra strukturer så som hederskulturer.
Efter tre år i Sverige blir Salar tvungen att lämna allt, efter avslag på avslag om att få stanna. Han måste fly från Sverige och kliver på tåget i Malmö. Vad väntar honom nu? Under en farlig resa genom Europa försöker han förtränga sin svenska familj och de liv han levt i Sverige.
Maryam och hennes familj har flytt från Iran till Sverige och kvar i Iran finns Maryams älskade mormor – Maryam saknar henne så att det gör ont i hjärtat! Det var ju inte Maryam som bestämde att de skulle flytta, så hon bestämmer sig för att hon inte tänker lära sig ett nytt språk som mormor inte förstår, hon vill bara prata Mormorsmålet.
Agota Kristof lärde sig läsa redan som fyraåring och kastade sig över all tryckt text hon kunde hitta; Hon slukade så väl dagstidningar, skolböcker och affischer som papperslappar hon hittat på gatan, recept och barnböcker. Omgivningen såg denna ”lässjuka” mest som ett problem, förutom morföräldrarna som stolt visade upp hennes förmåga för alla i byn.
Kouplan finns egentligen inte. Han är papperslös och väntar på ännu ett besked som förhoppningsvis ska ge honom uppehållstillstånd. För att inte riskera att utvisas så lever han sitt liv i skuggorna. För att få ihop pengar till rummet som han hyr i andra hand sätter han in en annons på Blocket: ”Privatdetektiv. Kontakta mig om polisen inte kan hjälpa dig.” Kouplan har nästan gett upp när svaret kommer till hans mailadress: ”Såg din annons på Blocket. Behöver akut hjälp att hitta min lilla flicka, som försvann i måndags vid Globen Centrum. Kan inte kontakta polisen. Betalar bra.” Det är Pernilla som har kontaktat Kouplan och hon säger att hennes 6-åriga dotter Julia har blivit bortförd och att han måste hjälpa till att hitta henne.