1941 belägras staden Leningrad av den tyska armén. I staden bor Vera med sina föräldrar, storasyster Nina och katten Binka, och om allt hade varit som vanligt så hade hon börjat i klass 4 i skola nummer 97 till hösten. Men ingenting blir som vanligt. När beskedet om belägringen når Leningradborna börjar de som kan att hamstra mat och andra förnödenheter, och till en början tycker Vera att det är ganska spännande; Hon får hjälpa till att handla och göra andra vuxensaker och hon känner sig viktig och betydelsefull. Men när det börjar gå flyglarm var och varannan dag, pappa skickas ut i kriget och Nina blir krigsplacerad, då tycker Vera inte att det är så spännande längre. Hon spenderar dagarna med att stå i olika ransoneringsköer, och det börjar bli ont om mat.
Den mat de lagrade i början av belägringen tar slut alldeles för snabbt och vintern är lång och kall. I matköerna faller folk ihop döda av hunger och köld och över allt och alla ligger som en bedövande hinna – ingen varken orkar göra eller känna något annat än hunger.
Hungern gör att man äter allt: Bröd som smakar sågspån och soppa kokad på ett läderbälte. Ett efter ett försvinner husdjuren. För att värma sig eldar man allt som man kommer över som möbler, gravkors och andra ägodelar. En efter en eldar Vera och hennes mamma upp familjens böcker – men inte utan att ha läst dem först! Kriget blir Veras vardag och det känns som om det aldrig kommer att ta slut. Men så börjar det pratas om evakuering och Vera och hennes mamma ser en möjlighet att få lämna staden.
Detta är en fiktiv berättelse om en sann historia och den känns nästan kusligt aktuell. Det är en berättelse om hopplöshet, men också om att mitt i denna hopplöshet hitta små små glädjeämnen som en varm soppa, en extra brödskiva eller hjälpande hand. Med ett ganska rakt och enkelt språk skildras kriget ur Veras perspektiv. och förutom att vara en läsupplevelse i sig så kommer boken ge upphov till mycket att samtala om i klassrummet. Vi tycker att man kan läsa den från årskurs 5.
En lärarhandledning till boken finns här: Lärarhandledningar – Cirkbloggen
Toomi och hennes familj bor i Tippen och precis som alla andra som bor där ägnar Toomi dagarna åt att leta upp saker som kan lagas och fixas. Skrothögarna i Tippen växer hela tiden, för varje dag kommer det lastbilar från stan och dumpar mer skrot. De som bor i stan bara köper nytt och slänger utan att tänka efter.
Efter tre år i Sverige blir Salar tvungen att lämna allt, efter avslag på avslag om att få stanna. Han måste fly från Sverige och kliver på tåget i Malmö. Vad väntar honom nu? Under en farlig resa genom Europa försöker han förtränga sin svenska familj och de liv han levt i Sverige.
Hur var det att leva för 14 000 år sedan på den plats som senare skulle bli Sverige? Vad åt man, hur bodde man och hur var det att vara barn? I denna bok får man följa fyra olika familjer – renjägarna, samlarna, bönderna och bronsfolket – och får på så sätt en inblick i hur livet kunde se ut under den period som vi kallar för forntiden.
Vargavintern har slagit sitt grepp om Stockholm. Året är 1880, tullarna är igensnöade och det går inte att ta sig in eller ut ur staden. Mika är elva år, föräldralös och bor på Allmänna Barnhuset. Tillvaron är alltid hård, men kylan och hungern gör det just nu extra tufft. Mika är egentligen för gammal för att få bo kvar på barnhemmet, men hon tar hand om de yngre barnen och jobbar även extra på krogen Kapellet på Luntmakargatan. Mika är en riktig överlevare och har utvecklat en stark intuition och observationsförmåga. Så en natt kommer en vettskrämd ung man och lämnar en nyfödd flicka på barnhemmet. Mika tar emot barnet som har ett flätat läderband med röda blommor runt fotleden. Samtidigt sker ett bestialiskt mord i Stockholm, ett mord som bär seriemördaren Nattkorpens tydliga signum. Nattkorpen som blev fängslad och avrättad… Den ruggslitna polisen Valdemar Hoff undersöker fallet och när hans och Mikas vägar korsas upptäcker han Mikas känsla för detaljer. Tillsammans börjar de en egen brottsutredning.
I En vårmorgon ställer sig en mor och en far frågan huruvida deras dotter någonsin skulle kunna förlåta dem för att de satte henne till världen nu när den blivit så hemsk. Skulle de ens ha skaffat henne om de visste vad som skulle hända? En stund senare sparkar SS-männen in dörren för att ta med sig den lilla judiska familjen. När fadern så ser en sista möjlighet att rädda sin dotters liv tar han chansen – bara för att en stund senare stå med henne livlös i famnen.
I novellen Den sista vägen tvingas alla judiska familjer i ett galizianskt getto att göra ett fruktansvärt val: antingen skickar man en person från familjen till deportation, eller så måste hela familjen deporteras. Men hur ska man kunna välja det? Och vem ska göra det valet?
Kylig vår skildrar en grupp människor som nyss kommit fram ur den bunker där de länge har gömt sig undan krigets fasor. Den verklighet som möter dem är inte den som de fantiserat om så länge. Den mat de längtat efter känner de ingen aptit inför, deras älskade finns inte längre kvar och trots freden känner de inte den glädje som människor omkring dem. Kriget må vara slut, men vad väntar egentligen nu? Åt vilket håll börjar man gå när man inte vet vad eller vem man letar efter?