Anton och Jonatan av den prisbelönte norske författaren Jostein Gaarder är en stillsamt vacker liten bok om en varm och innerlig vänskap mellan nallen Anton och hans pojke Jonatan. Det är också en bok om saknad.
De var alltid tillsammans, de reste på cykel och i fantasin och upptäckte världen. Ända tills Jonatan cyklade nedför den branta backen samtidigt som en stor lastbil kom dundrande…
Det är nallen Anton som är berättaren och han berättar i imperfekt, allt har redan hänt, ända tills sista sidan som kan tolkas som ett hopp, en fortsättning trots allt. Kanske här, kanske någon annanstans.
”Anton, sa Jonatan. Har vi inte tur? Vi är ute i världen. Det är vi som är här nu.”
Konstnären Akin Duzakins makalöst vackra bilder i mild färgskala ger ytterligare dimension åt berättelsen, en vemodig men varm lyster.
En finstämd bok om viktiga känslor som kan ge underlag till samtal om vänskap, saknad, längtan och sorg – och hopp. Formatet är litet och behändigt och språket flyter lätt så att även en yngre elev – om än inte nybörjarläsaren – kan läsa själv.
Lärare har inte koll på allt. Det märker Tobbe då de börjar prata om krig under en lektion i skolan. Hans lärare Marie säger att det inte vara några svenskar som dog av bomber och sånt under andra världskriget och Tobbe blir tvärarg. För han vet ju att hans egen farfar, som han fått namnet efter, dog då en mina sprängde hans fiskebåt under kriget. Hans lärare blir lite generad, men föreslår sen att Tobbe ska ta som forskaruppgift att ta reda på mer om minsprängningar och vad som hände då hans farfar dog. Det vill Tobbe – och boken är hans berättelse om vad som hände den 16 april 1945 då fiskebåten Cassiopeja sprängdes utanför den svenska västkusten.
Många barn som tvingas fly från sitt hemland bär med sig minnen av otäcka händelser. De som flyr tillsammans med sin familj har ändå oftast ett naturligt skydd och stöd från mamma och pappa. De barn som ensamma anländer till ett främmande land med traumatiserande upplevelser i bagaget är därför dubbelt utsatta. I den här boken tvingas 12-åriga Sade fly tillsammans med lillebror sedan deras mamma brutalt dödats, som hämnd för att deras far skrivit kritiskt om diktatorn som styr hemlandet Nigeria.
Ann Jungman berättar med enkelt språk om syskonen Ivan och Varyas kamp under andra världskriget, en tung krigsvinter då tyska soldater omringat Leningrad och inga förnödenheter kan komma människorna till del.